Lugnet

Jag börjar läsa Lugnet på en stenig strand på norra Öland och kan inte tänka mig en mer passande plats. Ingenting är så ensamt som naturen, och det här är liksom Tomas Bannerheds Augustprisvinnande roman Korparna en berättelse om natur och ensamhet. Vi får följa Urban, en man i yngre medelåldern i Stockholm som sörjer sin förlorade kärlek och plågas av skuldkänslor för att han aldrig besvarade breven från sin mamma som låg på mentalsjukhus. Urban går i terapi, åker buss runt i stan med en fickplunta och lyckas få en plats i forskarläsesalen på Kungliga biblioteket där han träffar Sonja. Hon verkar gilla att umgås med den kufiga Urban, men han mår allt sämre och får allt svårare att upprätthålla en normalitet. Det tar sig inte minst uttryck i hans relation till kvinnor. Han blir besatt av att stjäla fågelägg som han katalogiserar och sparar hemma i lägenheten där ingen någonsin hälsar på.

Urbans tilltagande förfall och märklighet kommer smygande. Man märker det knappt förrän han har förvandlats till en person som det faktiskt inte är så lätt att tycka om. Det är skickligt gjort. Tomas Bannerhed skriver återhållsamt och vackert om ensamhet, den sort som gör att människor kan ligga döda i sina lägenheter i månader innan det upptäcks. Det är väldigt mörkt och sorgligt, men jag uppskattar avsaknaden av ljusning och nåd. För vissa är livet hemskt och sedan fortsätter det att vara det. Ibland blir det aldrig bra. Om det är någonstans som vi ska kunna vara ärliga med det är det väl i litteraturen.