Jag klantar till det när jag ska spara min bandade intervju med Jakob Forssmed. Intervjun raderas och är oåterkalleligen borta.

Som tur är har även han spelat in vårt möte, vilket politiker och deras pressekreterare ofta gör numera vid intervjuer för att ha som bevis vid eventuella felcitat. Jag får en kopia av honom som stöd för mitt minne och mina anteckningar.

Det du hör i denna ljudfil är inspelat i hans mobil, vilket kan förklara att ljudkvalitén inte alltid är den bästa där vi sitter i en korridor på Kristdemokraternas kansli på riksdagen.

Jakob Forssmed tycker att det är viktigt att hålla koll på den relativa fattigdomen i vårt land, den speglar hur stora inkomstklyftorna är. Men han tillägger att nivån på materiell fattigdom också är viktig att uppmärksamma. Och där ligger Sverige bäst i EU.

Han säger att Kristdemokraterna satsar på två grupper som de menar behöver särskilt stöd. Den ena gruppen är barnfamiljerna. Och den andra gruppen är pensionärerna.

– Inte minst de äldre kvinnor som syns rätt väl i den statistiken som ni pekar på, med låga pensioner som inte är de som hörs mest i den politiska debatten men som ofta har det väldigt tufft, fortsätter Jakob Forssmed.

Han säger att det är viktigt att satsa på fungerande välfärdstjänster, inte minst för den omfördelande effekten, så att alla hänger med. Men att detta inte får ske på ett sådant sätt att det blir väsentligt svårare för personer att komma i arbete.

Vår granskning av klyftorna åren 2003-2016 visar att de har ökat varje år, oberoende av regering. Men de ökade klyftorna tog fart när Alliansen vann valet 2006. Jakob Forssmed medger att detta blev en konsekvens av deras politik att satsa på jobblinjen samtidigt som bidrag och ersättningar sänktes och begränsades.

– Det blir ju så rent matematiskt. Gör man det mer lönsamt att arbeta genom att sänka skatten för dem som arbetar men inte gör det på motsvarande sätt för arbetslösa till exempel blir det fler som hamnar under det här 60-procentsstrecket, eftersom andra får det bättre som jobbar, säger han.

– Men poängen var ju att det lönade sig för dåligt att arbeta i Sverige. Att vi hade människor som mer eller mindre permanent stod utanför arbetsmarknaden. Och över tid, på lite sikt, så håller man inte ihop ett samhälle om man inte ser till att fler människor kommer i arbete. För det är där den största klyftan går.