Lukten av brand sticker i näsan vid depån i Lassekrog utanför Ljusdal. Längs vägarna är skogen svart, förkolnad. Landskapet ser sårigt ut, nästan apokalyptiskt. Men så plötsligt dyker de handgjorda skyltarna upp längst vägarna. På en av skyltarna av kartong står det skrivet ”Ni är våra superhjältar” med svarta bokstäver bredvid ett målat rött hjärta.

Under sommaren har Sverige upplevt de största skogsbränderna i modern tid. Runt 25 000 hektar har brunnit, att jämföra med de 14 000 hektar skog som förstördes i storbranden i Västmanland år 2014.

Ljusdals kommun är ett av de värst drabbade områdena. Hit har brandmän rest från olika delar av Sverige men också från länder som Polen, Frankrike, Finland, Italien och Danmark. Som mest arbetade runt 600 personer med att släcka bränderna i Ljusdal, och många av dem reste hit frivilligt.

”Nästa gång kanske det brinner hemma hos oss.”

Två av dem är kommunalarna Tony Gunnarsson och Henrik Johansson som vi möter mitt ute i det sönderbrända landskapet. De kommer båda från räddningsvärnet i Södra Älvsborg och flögs hit med ett Herculesplan för att bistå i eftersläckningsarbetet. På frågan varför de valde att anmäla sig som frivilliga under sina semestrar svarar Henrik Johansson med självklarhet.

– Därför att man vill göra en insats. Vi måste hjälpa till om vi kan. Nästa gång kanske det brinner hemma hos oss, säger han.

Arbetsdagarna i Ljusdals skogar pågår från sju på morgonen till tio på kvällen. I dagsläget består arbetet till stor del av att släcka mindre glödbränder i markerna och att rulla ihop all den brandslang som använts under det akuta släckningsarbetet då bränderna spred sig okontrollerat.

Magnus Alfredsson.

Under skogsbrändernas mest kritiska fas var arbetsvillkoren för brandmännen som tuffast, berättar Magnus Alfredsson som är regionalt skyddsombud för Kommunal. Under de veckor som bränderna härjat i Ljusdal har han rest runt mellan baserna för att skapa sig en bild av brandmännens arbetsvillkor.

– Det var allra svårast för de lokala brandmän som arbetade innan strukturer skapades och förstärkning från olika delar av Sverige kallades in. Många som var med i början berättar om en känsla av hopplöshet när de gjorde sitt yttersta men bränderna ändå spred sig, säger Magnus Alfredsson.

Att arbetsvillkoren under skogsbränderna många gånger varit hårda kan brandmannen och skyddsombudet Dennis Swed vittna om. Han arbetar på brandstationen i Bollnäs och har själv varit med under släckningsarbetet i Ljusdal. I sin roll som skyddsombud har han också varit i kontakt med många av sina kollegor som arbetat i skift vid skogsbränderna.

– Det har ju varit långa pass, runt 20 timmar då man räknat in restiden fram och tillbaka. Terrängen har varit oländig och arbetet krävande. Samtidigt är detta vårt jobb. Jag tycker att alla frivilliga är de riktiga hjältarna i det här, säger Dennis Swed.

”Vi har inte beredskap för detta alls.”

Dennis Swed är kritisk till kommunernas beredskap för att hantera stora skogsbränder. Han berättar att underbemanningen på lokalstationerna och de trytande resurserna är ett dagligt samtalsämne bland kollegorna.

– Vi har inte beredskap för detta alls. Vi har varken resurserna som krävs eller spetskompetensen för såhär stora skogsbränder. Visst är det bra med samverkan men det är också viktigt med starka lokala stationer som kan vara på plats i ett tidigt skede. En välfungerande räddningstjänst måste få kosta. Det är en högst politisk fråga, säger han.

Tillbaka vid depån i Lassekrog håller kommunalaren och deltidsbrandmannen Hanna Lidebjer Granberg på att rulla ihop brandslang. Svetten lackar i den tryckande värmen. Liksom Tony och Henrik avbröt hon sin semester för att resa hit och bistå i det tunga eftersläckningsarbetet. På frågan vad hon kommer minnas av de historiskt stora skogsbränderna svarar hon snabbt.

– Sättet som alla har hjälpts åt på över organisationsgränserna. Privatpersoner, organisationer, räddningstjänsten och försvaret, alla har samarbetat på ett fantastiskt sätt. Det har varit stort att få uppleva, säger hon.

 

På väg ut ur brandområdet fastnar särskilt en av de handgjorda skyltarna på näthinnan. Den står vid ett litet hus längst vägen, bara ett stenkast från förödelsen i den svartbrända skogen. På den har Melvin, åtta år, skrivit ”Tack för att ni räddade Enskogen. Kram.”