Fyra bilder av Sverige

Arvidsjaur

 

Angelica Lundberg. Foto: Simon Eliasson

 

I lappländska Arvidsjaur börjar det med Pärleporten. Det är andakt på Ringelsta äldreboende.

En kvinnlig präst sjunger med påtagligt pipig stämma: ”Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in.” Från köket kommer en svag doft av leverbiff.

Kommit in kan man säga att Angelica Lundberg har gjort. In på arbetsmarknaden.

– Jag hatar att vara arbetslös. Jag vill göra något, ha rutiner. Det får man här, säger hon.

Hon jobbar sedan snart ett år tillbaka i köket på äldreboendet. Hon är 22 år. 

 

För fyra år sedan var ungdomsarbetslösheten en av de största frågorna. Sedan dess har den minskat för varje år och 2018 talas det än så länge inte mycket om ungdomsarbetslöshet.

– Arbetslöshet är definitivt inte den viktigaste frågan när jag går och röstar. Jag är inte så insatt. Men jobb, barn, äldre är väl typ det man går efter, säger Angelica.

Linda Stenvall, arbetsförmedlare i Arvidsjaur, bekräftar bilden av att det blivit lättare att få ungdomar i arbete. Men orsaken är inte i första hand politisk, säger hon.

– Det är konjunkturen som styr det mesta. Att det finns mycket jobb att söka. 

”Jag hatar att vara arbetslös. Jag vill göra något, ha rutiner.”

I äldreboendets restaurang sitter Harry, en gammal man iklädd flanellskjorta och träningsoverall. ”Ska du inte ha lite Guds ord till livs, Harry?” frågar Angelicas kollega Erik Norén, som står och fixar med hemtjänstens middagsmatlådor.

Han är liksom övriga i köket över 50. Det är bara Angelica som kan kallas ung. Men hennes vänstra arm skvallrar om ett innehållsrikt liv. Där har hon tatuerat in orden: ”I will never give up”.

– Det är som min styrka, säger hon, men vill ogärna utveckla tatueringen mer än så.

Förslag som går ut på att sänka lönerna för unga på arbetsmarknaden har hon inte mycket till övers för.

– Det tycker jag är sjukt. Det finns inget som säger att en som jobbat i 30 år är bättre än en ung människa som brinner för sitt jobb och är jätteduktig.

När vi lämnar ett snörikt Arvidsjaur är det dags för Angelica och hennes kolleger att förbereda makaronipuddingen till middagen. 

 

Luleå

 

Susanna Johansson. Foto: Simon Eliasson

 

Längs väg 94 mot Luleå cirkulerar korpar över renkadaver i vägrenen. De meterhöga avgasgrå snödrivorna är på väg att ge vika i solen.

I stadsdelen Örnäset öppnar undersköterskan Susanna Johansson dörren till sin lägenhet. Chihuahuaorna och brorsorna Ozzy och Gizmo skäller nyfiket. Gizmo är döpt efter en hund i Gremlinsfilmerna, Ozzy efter artisten Ozzy Osbourne. Susannas make Micke är hårdrockaren i familjen.

Susanna tjänar mer än sin man, något som i den feministiska regeringens land fortfarande är relativt ovanligt. Statistiken visar att kvinnors löner börjar närma sig männens, men också att det går mycket långsamt.

Trots att Susanna har ett låglöneyrke har hon mer betalt än Micke. 

– Det är nog lite unikt, tror jag, säger Susanna, över det generöst uppdukade fikabordet.

 

Hon tror att skillnaden framför allt beror på att männen tar jobb inom industri eller mekanik. 

– Skulle jag vilja ha högre betalt skulle jag söka in på SSAB, stålverket.

Micke har just lämnat ett manligt dominerat yrke för ett kvinnligt. Tidigare var han tryckare, men efter en tid som arbetslös tog han jobb som måltidsbiträde i ett skolkök.

– Jag hade passerat 40 och då är man inte längre så attraktiv för företagen att anställa. Jag var tvungen att göra någonting.

Han stortrivs bland trågen och disken på Hertsöskolan. Om det inte vore för det här med lönen. Mickes lön är 22 050 kronor, Susanna har 3 000 kronor mer.

De säger att de egentligen aldrig har fått några kommentarer om skillnaden dem emellan lönemässigt, mer än något skämt då och då. 

”Skulle jag vilja ha högre betalt skulle jag söka in på SSAB, stålverket.”

Hemma hos en av hemtjänstkunderna, 93-årige Carl-Erik Falk, står ett gammalt piano, som hans fru spelar på ibland. För Calle, som han kallas, är det en självklarhet att han som man under sitt yrkesliv tjänade mer än sin fru, men så var han också verksam under en annan tid, ett annat århundrade.

Jämställdheten avgör inte var Susanna lägger sin röst i höst.

– Det handlar snarare om arbetsrätten. Det är skrämmande att en del partier vill ta bort Las. Det är viktigt för mig.

 

Värmdö

 

Farzad Rezaie. Foto: Jonas Malmström

 

På natten, i gummibåten, mitt ute på Medelhavet är Farzad Rezaie övertygad om att han ska dö. Han är 15 år och vet ännu inget om Sverige.

Nu, sju år senare, sitter han framför oss på Tomtebo fritidsgård i skärgårdskommunen Värmdö öster om Stockholm och berättar på flytande svenska. Här jobbar han som fritidsledare.

Han kom som ensamkommande barn från Iran 2012. Det var innan Sverige införde bland de strängaste reglerna i Europa på migrationsområdet.

Hösten 2015 väckte bilden på den treårige syriske pojken Alan Kurdi världens ilska och sorg. Alan hade dött på Medelhavet. 

Statsminister Stefan Löfven talade och sade att ”mitt Sverige bygger inga murar”. 

 

Farzads resa påminner om Alan Kurdis, men Farzad överlevde.

– Vi var 40 personer i en liten gummibåt. Det är mörkt, man ser ingenting, man är rädd. Vid ett tillfälle fick jag ett rep runt halsen. Jag trodde att jag skulle dö.

Han kom till Grekland där han plockade apelsiner för att överleva. Eftersom han inte hade id-kort fängslades han en period.

– Jag såg inte solen på en månad.

Men det fanns en strimma ljus. När han kom ut hörde han folk prata om ”Sweden”. 

I en lastbil som fraktade frukt tog sig Farzad hela vägen hit.

– Jag är lycklig som kom då. Hade jag kommit i dag vet jag inte om jag hade fått stanna.

”Jag har kämpat, jag vill inte slösa bort min tid. Jag ska stå på egna ben.”

Ett stenkast från fritidsgården ligger flyktingboendet där Farzad bodde en tid. Ungdomskonsulenten Johan Ekholm berättar om ett tufft jobb, om knä- och käkundersökningar för att avgöra om de unga fuskat för att slippa återvända till krigets Afghanistan. Men han talar också om en kommun som inte klarat sig utan flyktingar.

– Kommunens hemtjänst hade inte överlevt utan dem.

Farzad lyser av stolthet. Han är fast besluten om att skapa sig en framtid i Sverige.

– Jag har kämpat, jag vill inte slösa bort min tid. Jag ska stå på egna ben. Jag vill leverera i samhället.

Vad säger du om att en så stor del av den politiska debatten handlar om migration?

– Släpp den frågan! Det finns en massa andra saker att tänka på. Arbetsliv, skola, äldreomsorg, LSS. 

 

Slöinge

 

Emelie Andersson. Foto: Tomas Ohlsson

 

En morgon i augusti vaknar undersköterskan Emelie Andersson som vanligt för att ta barnen till skola och förskola och sig själv till jobbet. Men denna morgon går det inte att resa sig.

– Det går nästan inte att beskriva. Kroppen fungerade inte, den var helt avslagen.

Åtta månader senare går hon en av sina dagliga promenader på stranden Långasand i Halland. Hunden Basse springer bredvid.

På vägen tillbaka genom Slöinge passerar vi bageriet som är känt för sin strid med facket om kollektivavtal, och för sina semlor.

Men Emelie bjuder på croissanter i radhuset, där hon tillbringat mycket tid det senaste året. Hon är sjukskriven från sitt jobb i hemtjänsten.

– Jag mådde väldigt dåligt, hade katastroftankar.

 

Sverige har sedan 2011 blivit sjukare år för år, fram till i fjol, då antalet sjukdagar per person minskade för första gången på många år.

Det som framför allt ökat är de psykiatriska diagnoserna. Hit räknas stress och utmattningsdepressioner. 

I korgen bredvid matbordet ligger Basse och snarkar. Han har varit hennes bästa medicin, säger Emelie och berättar mer om sin diagnos.

– Jag ställer väldigt höga krav på mig. Prestationsprinsessa kallar en del det.

Stress och utmattning har funnits med i bilden, säger hon.

Men hon vill inte kritisera arbetsgivaren. Inte heller regeringen, trots att det kan diskuteras hur mycket av Socialdemokraternas vallöfte från 2014 att förbättra sjukförsäkringen som har uppfyllts.

”Jag vet inte ens vad jag hoppas att jag gör i morgon. Jag tar en dag i taget.”

Sjukförsäkringen är mindre viktig för Emelie, när hon röstar i höst.

– Frågan om människors lika värde är viktigast.

Hur hennes eget liv ser ut då kan hon inte svara på.

– Jag vet inte ens vad jag hoppas att jag gör i morgon. Jag tar en dag i taget. Jag hoppas att vi haft ett bra val. Och att jag någonstans har börjat jobba igen.

 

Angelica fick jobb. Susanna gick om sin make i lön. Farzad vill bygga ett nytt liv här. Och Emelie går en hård match för att komma tillbaka i arbete. När de går till valurnorna i september ligger deras öden inte bara i deras egna händer.