Fjortonåriga Tove bor i en by med sin rätt vidriga pappa och minst lika vidriga syster, några år äldre och arbetslös. Hennes värld präglas av övergrepp, deppiga fester, stökiga klassrum och död. Det är oerhört mörkt och klaustrofobiskt.
Jag har alltid gillat Mirja Unge, men jag engageras inte av det här. Kanske är det jag som har vuxit ifrån hennes sätt att skriva – utan skiljetecken, monologartat. Det blir svårläst och språket ställer sig i vägen för handlingen.
Med det sagt så finns en hel del fina formuleringar och hon skildrar livets skavanker, udda existenser och flickors utsatthet som få.
