När vi kommer till mjölkgården utanför Falköping passerar klockan åtta. Marie Svensson har redan jobbat i tre timmar och hunnit mjölka alla kor. Nu skrapar hon bort skit från golven och spolar dem rena. Brunstiga, nyfikna kor närmar sig oss. Jag får ögonkontakt med en vacker Jerseyko som sedan följer mig uppmärksamt när jag rör mig ­efter Marie i ladugården under förmiddagen.

–  Jag älskar kor. Jag är uppvuxen på en gård så det har inte funnits så många andra alternativ. Kor är så gosiga, och de är inte dumma. De kommer ihåg precis vem du är. Om jag skulle göra något dumt skulle de inte tycka om mig sedan.

Ko på halsen.

En tatuerad ko tittar fram på ­Maries hals. Den leder ofta till för­våning när hon träffar nya människor.

Nu är Marie hungrig. På bordet uppe i fika­rummet står en kanna mjölk, som inte kunde ha varit mer lokalproducerad. Marie sätter fram kanelbullar som hon bakade med sin dotter i  går. Jag häller mjölk i mitt te och arbetsgivaren Björn Johansson säger att fetthalten är ungefär ”som vanligt”, kring fyra procent. Inte mellanmjölk alltså, påpekar hans fru Berith Edholm.

–  Men vem dricker mellanmjölk? undrar Björn.

Det talas inte så mycket om mjölkkris­en längre, det har gått några år sedan de många larmen om hur svenska bönder tvingas lägga ned sina gårdar, och jag frågar hur de har det.

– Krisen är på väg tillbaka. Mjölkpriset är på väg ned igen, säger Berith.

– Man får hålla igen på alla utgifter och hoppas att grejerna håller. Mycket är gammalt och borde vara utbytt, säger Björn.

”Jag har haft tur hittills. Men det är klart man är orolig, jag vet inte om jag har jobb om 1,5 år.”

Marie anställdes i augusti förra året, då gården hade behov av en andra djurskötare. Här finns 130 kor, vilket gör gården mer än medelstor. Nu när ­Marie trivs så bra på sitt jobb finns oron för hur det ska gå för såväl den här gård­en som för mjölkbönder i stort.

– Jag har haft tur hittills. Men det är klart man är orolig, jag vet inte om jag har jobb om 1,5 år.

Vi går in i den del av ladugården där kalvarna bor. Den yngsta kalven föddes i går och ligger redan i en egen box.

– Det kan man ha åsikter om. Det är tråkigt, men det är så man gör. Men här får de leka med varandra, de ser ju inte ut att må dåligt.

Marie sätter sig inne hos kalven och gos­ar en stund innan hon går vidare till de större kalv­arna som lever tillsammans. Det smackar gott från nappflaskan i väggen där kalvarna trängs för att suga i sig mjölk. Mjölken kommer via ett rör från en så kallad kalvamma, en bytta som mjölken hälls upp i.

Ko.Nu kommer Marie in med ny halm och kalvarna börjar skutta vilt omkring henne. Här gäller det att jobba försiktigt, eftersom ivriga kor och kalvar kan råka sparka. Marie väntar sitt andra barn och är nu extra noga med att jobba så säkert som möjligt. Hon gör inte de tyngsta sysslorna, även om det inte går att undvika allt som är tungt i en ladugård. Cheferna hon har i dag är förstående. Annat var det när Marie väntade sitt första barn och jobbade på en annan gård.

– Jag gick med i facket en vecka innan jag berättade att jag var gravid, jag anade ugglor i mossen. Det är det bästa jag har gjort i mitt liv.

Arbetsgivaren hade redan varit otrevlig, och när hon fick veta om graviditeten försökte hon med alla medel bli av med Marie. Kommunal enades med chefen om att Marie fick behålla sin anställning tills barnet var fött, och hon fick 55 000 kronor. Marie ville ändå inte jobba kvar, men hon ville få rätt.

Här vill Marie jobba så länge graviditeten tillåter – och komma tillbaka efteråt.

– De skrev på kollektivavtal när jag sade att jag är med i facket. Jag blir ständigt överraskad och tacksam att de är så snälla här.

Marie Svensson

Yrke: Djurskötare.
Bor: Od utanför Herrljunga.
Ålder: 26 år.
Familj: Tvååriga dottern Josefin och sambon Fredrik.
Intressen: Dansa bugg och gå på ko-utställningar.