”Saliga de, som går genom livet utan att veta hur sorgen smakar! Skakas av gudarnas hand ett hus, viker förbannelsen aldrig”. De raderna från det grekiska dramat Antigone spelar i bakhuvudet när jag slukar de nästan 500 sidorna i Rich boy på några dagar. Boken skildrar tre generationer kvinnor i samma familj – Gully, dottern Marianne och Mariannes dotter Annika. När Marianne är liten dör hennes pappa. Gully är inte en kärleksfull mor. Som vuxen träffar Marianne en man som är våldsam. Ett trauma inträffar och Annika föds in i sorg, som det formuleras i boken. Marianne klarar föräldraskapet ännu sämre än Gully – glömmer bort att hämta på dagis, ger Annika valium för att få sova, slår henne.
När vi kommit fram till Annika som vuxen är det 00-tal. Hon frilansar som skribent och lever på sin rika pojkvän som hon beter sig ganska illa mot. När det tar slut hamnar Annika i djup kris.
Hur bryter man släktmönster? Går det att ha en dålig barndom utan att bli en dålig människa? Har man som förtryckt och drabbad av sorg frikort att bete sig hur som helst? Hur svårt har vi att acceptera att också kvinnor kan vara dåliga föräldrar? Måste man tycka om sin mamma? Alla dessa frågor ställer Caroline Ringskog Ferrada-Noli med den här fantastiska romanen. Det är befriande att det känns så fritt från moraliserande, mer som att hon vill säga: titta, så här kan man bli om man är med om svåra saker och blir behandlad som skit. Rättfärdigt eller ej, det är.
Jag har älskat Caroline Ringskog Ferrada-Nolis hjärna och språk sedan Skunkdagboken hon skrev i mitten på 00-talet. Det är underbart att få vistas i det en hel tjock roman. Hon är en mästare på att hitta bilder, ofta väldigt rolig och skriver okonstlat men snyggt, som här: ”Annika släckte ner. Ridå efter ridå. Rev ut sidorna i hjärnans bok.”
Jag som brukar ha svårt för texter som lastas med adjektiv förvånas över hur väl det funkar här. Kanske är det för att hon annars jobbar med att skriva tv som hon gör det så bra. Det känns som att få kika genom en kameralins, liksom på avstånd. Den sakliga distansen gör att smaken av sorg framträder knivskarpt.
