Barbro Lindgren är en av våra mest uppburna barnboksförfattare. Nu har hon kommit ut med ännu en vuxenbok, det som förlaget kallar en tankebok. Det är en kort bok med korta betraktelser från livet på den öländska landsbygden. Ordet tankebok kan leda fel, som läsare bjuds vi inte på några filosofiska djupdykningar. Snarare är det ögonblicksbilder, Lindgren beskriver vad hon ser från köksbordet och minns lite grann hur det var på Öland när hon var barn.
Jag tycker tyvärr att det känns väl tunt. Två av ”tankarna”, eller betraktelserna, glimmar till. Den ena är när hon med farmoderns självklara ömhet beskriver sitt barnbarn. Då blir det humor och värme och fin litteratur. Den andra handlar om författarens framlidna väninna Maud Reuterswärd. Det sistnämnda kapitlet hade kunnat bli en rik biografi.
Det här är en anspråkslös bok. För anspråkslös. Jag hade hoppats på mer. Läsningen blir lite för söt, lite för osalt. Men också söta karameller kan ju smaka gott.
