En kvinna sitter på ett golv

En kvinna sitter på ett golv. I hennes knä sitter två barn och ett tredje vill också. Men det blir för tungt. Det tredje barnet får vänta på sin tur. Ett annat barn smäller i en dörr. Igen och igen och återigen. Det är härligt att kunna öppna och stänga dörrar trots att handtagen sitter högt och är felvända! 

Aaaaaouuuuu! Ett illvrål fyller rummen, tårar som sprutar. Ett klämt finger, bultar rött. – Kom får jag se. Ska jag blåsa? – Jaaaaa. 

– Lilla hästen plopp, rider i galopp. Backe upp och backe ner, tills han inte orkar mer … Barnen i kvinnans knä hoppar upp och ner i takt med hästen plopps vilda galopp. Det knakar i knäna.

– Du får sitta lite längre upp, inte på mina knän. Det gör ont. Igen. – Lilla hästen plopp, rider i galopp  … Igen. – Lilla hästen plopp … Igen. Igen! – Nej nu får det räcka. Nu är fröken trött i benen. Nu måste hon vila en stund. 

Vimpel vajar vagt i flyktig vind. Kråkas tunga vingslag under gråa skyar. Kraa, kraa. Dimper ner på ett tak. Blick som sveper över förskolegård, fastnar stelt och tomt i gråvåt sand. Sand som klibbar härligt i barnahänder. Mmm, smakar gör det också!

– Nej, inte äta sand! Usch, aj, aj, bläää. 

En gråbrun mask ringlar, våt, i barnaförtjusning. – Mask, mask, mask, mask! Orden smakar …ja,vadå? – Fröken, mask! 

– Ja, titta! Har ni hittat en mask?! 

Kvinnans knakande rygg lyfter barn. Lyfter upp. Lyfter ner. Lyfter upp. Lyfter ner. – Kan du klättra själv? 

Armar som kramar och tröstar. Håller sprattlande, stela, arga barnakroppar medan händer tråcklar med regnbyxor. Såhhh! Nu. Djup suck. Äntligen.
Barn som slipper lös i springande frihet. Försvunnen bakom hörn i ett blixtrande nafs. En stor, och en liten kropp, blöta av svett. 

Händer som stryker över hår, känner i varma pannor, torkar handskbeklädda små rumpor, snyter näsor, plockar leksaker, trär på och av overaller, stövlar, strumpor, mössor, vantar, drar dragkedjor upp och ner. 

Näsor som krymper, ihopskrynklade av magsjukeodörer. 

Mot örongångarnas vindlingar studsar ekot av tjugo, trettio, fyrtio barnaröster. – Den är min! Ja hade den först! Fröööökeeen! han tog den!
– Fröken, hon slog mig! – Fröken, han säger att jag är dum! 

– Fröken, hon säger att jag inte får vara med och leka! 

– Fröken, jag vill leka ensam. – Fröken, när ska jag gå hem? – Fröken, jag vill pärla. – Fröken, jag vill inte pärla mer. – Fröken, jag behöver kissa. 
– Fääääärdig! 

– Jag vill ha min mamma! – Jag förstår att du längtar efter mamma. Men mamma är på jobbet. – Mamma! – Mamma kommer, sen, när hon har jobbat klart. Du ska äta frukt först. Och leka. Äta mat. Sen ska du sova. Och så hinner du leka ännu mer. Äta mellis. Sen, kommer mamma. – Jag vill ha min mamma nu! – Hon är på jobbet. Hon kommer när hon har jobbat klart. Gråt, hjärtskärande. – Mamma! Hjärtat som krymper av maktlöshet, sväller av medkänsla. 

– Fröken, kan du hjälpa mig att knäppa jackan! – Fröken jag kan inte ta på mig byxorna själv! – Fröken, vad ska vi ha på oss när vi går ut? – Fröken, får jag gå ut? 

– Fröken, jag vill gå in? – Fröken, jag har tråkigt?

– Fröken, kan du spela spel med mig? – Fröken, titta vad jag kan! 

– Jag vill ha min mamma! Varningsörat på väggen blinkar. Rött! Rött! 

– Vad sade du nu? Jag förstår inte, jag hör inte vad barnen säger längre!? 

Ögon fulla av barn som klättrar, gungar, ramlar, springer, jagar, gräver, knuffas, biter, sover, vaknar, äter, spiller, skrattar. Sand som yr. Cyklar som far alldeles för fort i backar där småttingar står farligt till. Ansikten röda av solgassande svett. Kan inte minnas om jag såg Sven eller Karin i dag. 

Solig sand mot nakna barnafötter. Det är knappt vår men det är så härligt att man bara inte kan motstå känslan av frihetens sand mellan tårna. – Ta på skorna, det är för kallt att vara barfota än. Tar motvilligt på strumpor och skor, för att i nästa obevakade ögonblick snabbt låta dem glida av och ensamma ligga kvar i sandlådan när fötterna som av egen kraft springer genom gräset. 

Ett hjärta som svämmar över av – Fröken, Jag äällskaaar dig! Ett litet barns totala tillit. Pärlande skratt. 

Somnar utmattad i tv-soffan med knän, rygg, armar, nacke, axlar som molar, öron som susar. Grusknastriga ögon. Huvud fullproppat av styrdokumentsdirektiv, föräldrars önskningar och krav, kollegors klagolåt och farhågor, framtids-utsikter med förtätning av barnantal. Och ett hjärta som värker. 

Vaknar till en ny dag. En kvinna sitter på ett golv. I hennes knä sitter två barn och ett tredje vill också …