Hon ger menskoppar till kvinnor i Gambia

Undersköterskan Monica Fagerberg är nyss hemkommen från fyra veckors semester i Gambia. Men ledig var hon inte. Hon delade ut menskoppar till fattiga kvinnor, som inte har råd ­eller tillgång till mensskydd. 

– Avsaknaden av mensskydd gör att många fattiga flickor och kvinnor tvingas stanna hemma från skola och jobb när de har mens. När jag började använda menskopp själv för ett par år sedan insåg jag att det här mensskyddet är perfekt för dessa kvinnor, säger Monica Fagerberg.

Att Monicas tankar gick till kvinnorna i Gambia är ingen tillfällighet. Hon har varit där många gånger. Det beror ursprungligen på att hennes son inte kom in på kulturskolans trumkurs. I    stället blev han erbjuden att få börja med afrikanska djembetrummor. Sonen tyckte det var måttligt kul men Monica, som också fick prova, hade funnit sitt instrument. En tid senare frågade trumläraren om Monica ville följa med på en resa till Gambia där svenska kvinnor skulle träffa gambiska kvinnor.

–  Det blev en resa som berörde mig på djupet och jag förälskade mig i landet, människorna och kulturen, minns Monica.

Väl hemma engagerade sig Monica i Alingsås Gambiaförening med vänorten Kartong. Detta var 2008 och under åren som följde var Monica i Gambia ett par gånger om året, ensam eller tillsammans med andra. Föreningen sponsrar 90 barn från årskurs ett till och med gymnasiet. De har samlat in medel för att bygga skola, bibliotek och lärar­bostäder. Regelbundet har de med sig insamlade kläder och skor och de anordnar kulturutbyten mellan Kartong och Alingsås. 

–  Jag tänkte mycket på kvinnornas villkor. Jag såg att de gjorde nödtorftiga bindor av gammal lump, av plast hopsydd med tygtrasor eller helt enkelt av skogsmaterial som gräs och löv. 

Monica håller alltid en workshop där hon går igenom hur man använder menskopparna innan de delas ut. Ofta tar kvinnorna upp funderingar kring allt från sexualitet till könsstympning.
Foto: Privat

Tanken på att ta med sig menskoppar till Gambia började spira. Hon skrev på Facebook att hon tänkte åka till Gambia och dela ut mensskydd. De som ville kunde stödja projektet genom att bidra med pengar till menskoppar. Efter bara några minuter började pengarna rassla in och i januari 2017 genomförde hon den första menskoppsresan med ett hundratal koppar. Hon kunde knappast ha valt en sämre tidpunkt för sin resa. 

– Jag kom till Gambia precis innan de stängde gränserna. 

Det pågick en militärkupp och snart skulle den gamla presidenten tillika diktatorn störtas. Det var vägspärrar överallt med tungt beväpnade soldater, men det var långt ifrån det värsta för Monica. 

– Strax innan jag skulle åka fick jag veta att min pappa var svårt sjuk i cancer men beslöt ändå att resa. 

Monica fick dock uppleva euforin efter att presidenten störtats och folk firade. Och hon hann ta farväl av sin pappa. Han dog fem dagar efter hennes hemkomst.

”Jag har en otrolig träning i att möta och bemöta människor i utsatta situationer och jag vet hur kroppen fungerar.”

Monica förbereder en stickvagn med nålar och stickmaterial. Hon är tillbaka på kirurgavdelningen på Alingsås lasarett där hon arbetar sedan 2005. Monica är måhända varken menskoppexpert eller Afrikaspecialist, men hon har glädje av sina erfarenheter och kunskaper som undersköterska på kirurgen. 

– Jag har en otrolig träning i att möta och bemöta människor i utsatta situationer och jag vet hur kroppen fungerar. 

Det var egentligen en slump att hon blev undersköterska. Hon hade arbetat som lärare och stortrivdes, men när de skulle börja med en ny årskull stuvades arbetslagen om och Monica förstod att hon inte skulle trivas i det nya teamet. Då fick hon se en annons i tidningen om rekryteringsbidrag för att läsa till ett bristyrke. Undersköterska var ett av dem. Hon ringde till skolan och fick veta att utbildningen redan startat, men att hon kunde få komma på besök. 

– Jag cyklade dit efter frukosten och när jag steg in i klassrummet sa studievägledaren ”Det här är Monica, er nya klasskamrat.” Jag blev paff, men började utbildningen.

När hon praktiserade på kirurgen kände hon att hon kommit rätt.

Monica beskriver sig själv som en person som passar att arbeta med människor. 

– Jag har väldigt lätt för att tycka om alla människor och är öppen och glad som person.

Detta har hon nytta av i Gambia. Som vit, kristen kvinna från västvärlden är det väl inte självklart att bli accepterad i ett fattigt, muslimskt land?

– Jag har blivit oerhört väl bemött överallt dit jag har kommit. 

Foto: Privat

Och Monica har verkligen rest runt i Gambia och besökt de allra fattigaste provinserna. Under den senaste resan kom hon förbi en liten by som såg oerhört eländig ut. Monica hade några mens­koppar kvar efter den senaste workshopen så hon bad chauffören att stanna i byn. ”Men vi känner ju ingen här”, protesterade chauffören. ”Det måste man inte”, sa Monica och gick in på en gårdsplan. 

På en låda satt en gammal man i blå tröja­ och gulgröna fotbollsstrumpor uppkrup­en. Utsträckt på en röd matta under ett mango­träd låg en kvinna som passade ett litet barn. ”Finns det någon här som är duktig på engelska?”, frågade Monica. En kvinna i 30-årsåldern kom ut och tittade ifrågasättande på Monica, som förklarade: ”Jag är Monica från Sverige, undersköterska på en ­kirurgavdelning. Jag har ett jättebra mensskyddmaterial och undrar om ni är intresserade av att jag visar er det?” 

Snart hade det samlats ett 15-tal kvinnor, en del av dem klädda i färggranna omlottkjolar och t-shirts, några var helt svartklädda. Monica håller alltid en workshop innan hon delar ut kopparna. Hon går noga igenom vad en menskopp är, om skötsel och hygien och så visar hon inplastade bilder på kvinnans könsorgan, äggstockar och livmoder och förklarar hur allt hänger ihop. 

– För en del är det första gången de får veta hur de ser ut inuti, det blir en aha-upplevelse. 

Ibland händer det att någon undrar om koppen kan vandra vidare upp i kroppen, kanske ända till halsen? Då kan hon visa på bilden var cervix, livmoderhalsen, sitter och att den fungerar som en säkerhetsspärr. De flesta förstår när hon förklarar att cervix öppnar sig successivt när barnet ska födas. Det känner de igen. 

I Gambia förekommer könsstympning och månggifte. Under Monicas workshopar, där inga män får medverka, vill kvinnorna själva diskutera frågor och problem kring allt från sexualitet och könsstympning till relationsproblem.

– Jag är alltid noga med att påpeka att jag inte är läkare, men jag kan ge små konkreta tips om sådant jag känner väl till. 

”När jag gör något själv för att bidra till en bättre värld blir katastrofbilderna på tv lite mindre svåra att uthärda.”

Vad är det då som driver henne?

–  Jag mår helt enkelt bra av att hjälpa ­andra, säger Monica.

– När jag gör något själv för att bidra till en bättre värld blir katastrofbilderna på tv lite mindre svåra att uthärda. 

Att träffa alla dessa starka kvinnor och prata och skratta med dem ger henne styrka, men deras många gånger svåra berättelser tär också på hennes krafter.

–  Till slut blir jag urgröpt och tappar bort mig själv, som ett löv som kastas runt i vinden. Då är det inte kul att ha ödlor och spindlar på rummet, vara smutsig och svettig med bara en hink på gårdsplan­en att tvätta av mig i.  

Det kommer alltid en sådan dipp, det vet hon. Då går hon ut och går och gör svenska saker som att titta på midsommarfirande på Youtube eller lyssna på svensk musik. Nästa dag känns det bra igen.

När Monica är klar med workshopen i den eländiga lilla byn får hon ögonkontakt med den gamle mannen i gulgröna fotbollsstrumpor. Han ser så nöjd ut och hon förstår att han har hört allt.

–  God bless you, you came to the right place, ­säger han leende.