Roxane Gay är författare och akademiker, skriver regelbundet i tidningar som New York Times, hon har disputerat i retorik och är en känd person i intellektuella kretsar i USA. Hon ser inte ut så som människor brukar förvänta sig att intellektuella ser ut, utan är väldigt fet. Som mest har hon vägt 262 kilo.
Hunger är Roxane Gays biografi över sin kropp – hur den blev som den blev, vad det kostat henne och varför hon förtjänar respekt ändå. När hon var tolv år gammal blev hon gruppvåldtagen. Hon berättade inte om det traumat för någon på många år, utan började äta för att göra sig ointaglig.
I Hunger skriver hon om samhällets syn på feta, hur det känns när man måste försöka lista ut på restaurangers hemsidor om de har stolar som klarar av ens kropp, om att inte komma upp på för scenkanten när man ska delta i en panel, om att boka två flygbiljetter för att slippa medpassagerares ohöljda förakt och ilska över att behöva sitta bredvid en så stor person. Det är en obehaglig påminnelse om hur avhumaniserade feta människor blir.
Det här är inte en bok om att lyckas gå ner i vikt eller om att trivas med sin kropp, och det är det som gör det så bra. Det är naket, brutalt, ärligt och fruktansvärt sorgligt. Och minst lika mycket som det handlar om att vara en fet kvinna, handlar det om vilket livslångt trauma ett sexuellt övergrepp kan bli. Roxane Gay är över 40 år gammal och minnena lämnar henne aldrig. Det är det mest outhärdliga, hur några tonårskillar slog sönder en människas liv på det sättet. Precis alla borde läsa den här boken.
