Hon vann KA:s novelltävling

– Nej, menar du! Åh, vad roligt! utbrister Alice van de Peppel på sprudlande skånska när hon tar emot beskedet att hon tagit hem förstapriset i vår stora novelltävling. Ett par veckor senare ses vi i hennes ljusa vardagsrum i Svedberga, där blandrashunden Smilla följer fikastund­en. Här sitter Alice och skriv­er om dagarna. Hon är nu inne på and­ra året av den 50-årspresent hon gav till sig själv: att söka in till en skrivarlinje.

– Det exploderade när det blev så stressigt på jobbet och jag behövde en ventil. Jag behövde nog skriva mer än jag hade förstått.

VINNARNOVELLEN: Kameleont

Genom åren har Alice gått flera skriv­arkurser och den senaste kvällskursen på ABF öppnade upp för något mer. Alice hade sneglat på skrivar­linjer förr men inte vågat söka. Hon kände frustration över stressen i hemvården (hemtjänsten) och att inte orka skriva på sina lediga dagar. Då tog hon steget och sökte till Albins skrivarlinje i Landskrona, tidigare Fridhems folkhögskola. Hon tog tjänstledigt och bestämde sig för att hoppa på även kurs­ens andra år. Nu lever de på makens lön så att Alice kan följa sin dröm.

En uppgift under kursens första år var att skriva om arbete. Alice skrev en längre dikt om hembesöken hos de äldre, och skrev om den till en novell när Kommunalarbetarens tävling dök upp. Novellen heter ”Kameleont”.

– Det är tydligt när man jobbar i hemvården, och åker från plats till plats, att man blir väldigt följsam. Man kan skämta i ena huset men inte i nästa. Det är det spännande med jobbet. Men samtidigt blir man en kameleont och under stress kan man undra: vem är jag själv?

Jag tänker på jobbet med värme. Man kliver in i en människas livsoms­tändigheter. Jag blir ödmjuk för att de släpper in oss.

Dikten på slutet av novellen ger en allvarligare bild än början där du beskriver människorna med värme och humor?

– Ja,  jag tänker på jobbet med värme. Man kliver in i en människas livsoms­tändigheter. Jag blir ödmjuk för att de släpper in oss. Vi får se dem nakna och hjälpa dem. Men på senare år har det blivit tajtare och tajtare. Du får ett schema i handen med minuter. Det har gjort stor skillnad att jobba på det viset. Man förlorar arbetsglädje.

De äldre i novellen är verkliga person­er som Alice mött under sina 20 år i hemvård­en, men de har fått andra namn.

– Jag har nog lätt för att fästa mig för människor och jag har gått och burit på så många inom mig.

Prispengarna, 10 000 kronor, ska Alice använda till research. Hon ska åka till Gävle kommuns arkiv och läsa handlingar om finska krigsbarn. Hennes egen mamma kom dit som krigsbarn och det har blivit temat för Alice romanprojekt.

– I arkivet finns faktiskt ett brev som min mormor skrev till mammas fosterföräldrar i Gävle.

Utöver skrivandet läser Alice mycket. En favorit är den nobelprisvinnande novellförfattaren Alice Munro.

– Hon har inspirerat mig att skriva noveller.