Kaveh vill ge alla unga en fritid

Det är söndagskväll i Stockholmsförorten Bromma och duggregnet hänger i luften. Kaveh Pakjoo står och väntar vid tunnelbanestationen.

I händerna har han matkassar proppfulla med hembakade powerbars, frukt och annat mellanmål. 

–  För en del ungdomar så är det tryggt att bli mött vid tunnelbanan, men många hittar till idrottshallen själva numera, förklarar han. 

Kaveh Pakjoo.

Det är dags för söndagsfotboll med föreningen Kavehs Fritid. Varje söndag möts nyanlända ungdomar och ungdomar som vuxit upp i Sverige för att spela fotboll tillsammans. När vi kommer in i idrottshallen har några redan börjat värma upp. Fotbollar studsar över plastgolvet och energin är hög. Trots att det är många ungdomar på plats den här söndagen hinner Kaveh Pakjoo hälsa på alla. Frågorna haglar tätt ”Hur mår du?”, ”Hur gick det med provet?” och ”Var är din bror i   dag då?” 

En av dem som kommit hit i kväll för att spela fotboll är Safar Nabizade som väntar på besked om permanent uppehållstillstånd. Nu går han på språkintroduktion på Blackebergs gymnasium. Fotbollen på söndagarna är något han ser fram emot. 

–  Jag koncentrerar mig mycket bättre i skolan när jag spelat fotboll. Och så har jag fått nya vänner här. Jag hoppas att vi kan bilda ett riktigt lag tillsammans, säger han. 

”Unga nyanlända har det tufft på så många olika sätt. De här ungdomarna behöver ett andrum från sin vardag.”

Det var när Kaveh Pakjoo började arbeta som fritidsledare på Höglandsskolan i Bromma som idén om att starta föreningen Kavehs Fritid kom till. Han arbetade med skolans förberedande klass för nyanlända ungdomar och såg att många kände sig ensamma. 

–  Unga nyanlända har det tufft på så många olika sätt. Många är ensamkommande, de oroar sig för sin familj som är långt borta och för uppehållstillståndet, om de ska få stanna i Sverige. De här ungdomarna behöver ett andrum från sin vardag. Jag tror att du har lättare att gå tillbaka till asylboendet eller sitta på en mattelektion på ett nytt språk om du har fått skratta och ha roligt en stund, säger Kaveh Pakjoo. 

Han och sambon Anna Lindahl drog i gång direkt. Föreningen startade en Facebook-sida och började ordna aktiviteter som grillkvällar, cykelskola och olika idrottsaktiviteter. Flera föreningar och privatpersoner i området hakade snabbt på och hjälpte till. 

–  En gång bad vi om att familjer skulle skänka överblivna fotbollsskor till ungdomarna så att de kunde spela fotboll. Skorna bara vällde in, hela min hall var full. Jag tror att föreningen skapat en större sammanhållning. På grillkvällarna kommer familjer från hela området, steget till att ta kontakt med en nyanländ har blivit mindre, ­säger Kaveh Pakjoo. 

”Framför allt min fostermamma blev ett stort stöd för mig. Hon är en förebild.”

Fotbollsmatchen i gymnastiksalen har börjat och salen fylls av heja-rop, ljudet av fotbollar, och gnisslande skor. Men för att förstå en av Kavehs starkaste drivkrafter lämnar vi söndagsfotbollen i Bromma en stund, och backar i tiden. Året är 1988 och Kaveh Pakjoo är fyra år gammal. I Iran har revolutionen lett till förföljelse av oliktänkande. Hans pappa är politiskt aktiv och familjen tvingas fly landet. De får asyl i Sverige och hamnar långt upp i norra Sverige, i Umeå. Ett nytt liv ska börja, men bara några år senare blir Kavehs pappa sjuk och avlider. Kaveh Pakjoo mår allt sämre och till sist hamnar han på ett slutet ungdomshem. Vändningen kommer först när han flyttar in hos en fosterfamilj. 

–  Framför allt min fostermamma blev ett stort stöd för mig. Hon är en förebild. Hon är en av dem som inspirerat mig till att arbeta med människor. Nu vill jag vara det stödet för andra, säger han. 

Några veckor efter söndagsfotbollen sitter vi i uppehållsrummet på Höglandsskolan, där Kaveh Pakjoo arbetat som fritidsledare sedan han fick tjänsten direkt efter utbildningen. Det är full aktivitet i uppehållsrummet, några spelar kort, andra ritar och så är bordshockeyspelet i gång. En av de som är här i dag är Mahdi Heydari som är 15 år och ensamkommande från Iran. Han berättar om hur det var att komma ny till skolan. 

–  Jag tyckte att det var lite jobbigt tills jag träffade Kaveh. Det är enklare att prata med honom. 

”Alla har något som de är bra på och kan bidra med. Om alla hjälps åt tror jag att vi kan skapa ett bättre samhälle tillsammans.”

Erfarenheterna av en svår uppväxt och viljan att hjälpa ungdomar som har det tufft var en av anledningarna till att Kaveh Pakjoo utbildade sig till fritidsledare efter åtta år i byggbranschen. Han vet hur viktigt det är att ha stöttande vuxna att prata med.

–  Jag tycker att vi har ett ansvar mot alla ungdomar att engagera oss för dem här och nu. Vi kan inte komma om tio år och undra vad som gått fel för dem som hamnat snett, säger Kaveh Pakjoo. 

I uppehållsrummet finns också Mathilda, Louise och Willhelm som alla går i sjuan. På frågan om vad som är det bästa med skolan svarar de med självklarhet: 

–  Att vara här i uppehållsrummet. Det är roligt här, och så är det kul att träffa elever från andra klasser som vi inte träffar så mycket annars. 

Just fritiden som ett sätt att skapa möten mellan ungdomar med olika bakgrunder är något som Kaveh brinner för. 

– Schemalagda fritidsaktiviteter har en stor integrationsskapande potential. Det är ett sätt att göra resurssvaga ungdomar resursstarka och att skapa förståelse mellan ungdomar som kanske annars inte hade mötts, säger han. 

På frågan om vad andra som vill engagera sig för ensamkommande ungdomar kan göra, svarar Kaveh Pakjoo: 

– Jag är fritidsledare så jag bidrar med det jag kan bäst, att ordna meningsfulla fritidsaktiviteter. Men alla har något som de är bra på och kan bidra med. Om alla hjälps åt tror jag att vi kan skapa ett bättre samhälle tillsammans.