Ex-polisen Michael (Neeson) vill bara hem efter en synnerligen tuff dag på jobbet, när han på pendeltåget ut från New York City blir tilltalad av en kvinna som undrar vad han egentligen skulle kunna göra för 100 000 dollar. Bara en liten sak, men som å andra sidan skulle påverka en annan människa mycket.

Michael är lockad och upplägget är raffinerande.

Men tyvärr håller inte det här pendlarmysteriet mer än halva sträckan. Sedan vill åtminstone jag kliva av, eller åtminstone skrika åt Michael att kliva av. Det har att göra med den vanliga Hollywoodsjukan att tro att världen är korrupt, FBI är korrupt, det finns en konspirationsteori och den är sann.

Jag köper det inte. Det blir för utstuderat, ja, knäppt.

Sedan blir åtminstone jag rejält trött på utdragna slagsmålscener där de två kombattanterna efter flera minuters råsopar och karatekickar reser sig som om inget hänt, förutom att en av dem blöder lite från näsan.

Det känns som en helt omodern åsikt att ha, men jag undrar både vad de där scenerna fyller för funktion och vilken påverkan de har på en yngre publik. Så gammaldags är jag.