Den omåttligt populära humorserien Solsidan har blivit långfilm. Fansen lär inte bli besvikna. Alla karaktärer är kvar och mycket är sig likt – Mickan handlar på Schuterman och tävlar med Lussan, Fredde har köpt en snökanon för att få snö på julafton (!) och Alex och Anna är samma outhärdliga par som alltid – med skillnaden att filmen börjar med att de meddelar sin skilsmässa.

Anna har träffat en ny och de försöker båda orientera sig i det nya livet. Samtidigt gör Freddes pappa entré och komplicerar livet. Och visst står också Ove och Anette inför en kris, men vad den handlar om behöver jag kanske inte avslöja.

Det roliga från tv-serien är kvar, om än lite mer nedtonat, men här finns också betydligt mer allvar och mörker. Filmen behandlar allt från livet efter skilsmässan och ofrivillig barnlöshet till tonårsuppror (hur hanterar man när ens barn vill bli socialist?) och åldrande föräldrar som man inte försonats med.

I den mest berörande scenen får Fredde en ursäkt av sin far, blinkar bort tårarna, ler uppspärrat i panik och säger ”Vi säger så”. Det är en väldigt finstämd gestaltning av en man som bär på sorg men inte ens kan dra fram den i ljuset för sig själv.

Det hade troligen varit svårt att få filmen att lyfta om det bara blivit en förlängning av de sketchliknande korta avsnitten från serien, men den här fördjupningen av karaktärerna gör Solsidan till en riktigt lyckad film.