Hala startar om i Sverige

Radhusen på Lextorp badar i strålkastarstark höstsol. Hala Abo Deb öppnar dörren och visar vägen till vardagsrummet. Hon bubblar av berättelser. Svenskan är så gott som flytande, men än är Hala inte nöjd.

– Jag förstår mycket, men många ord låter likadant, som vill du ha ljus eller juice? Jag antecknar nya ord och lyssnar noga när kollegerna på jobbet pratar för att höra hur det låter.

Utanför fönstret skymtar trädgården. En studsmatta väntar på hoppande barn, klotgrillen vilar under skärmtaket. Kontrasten mot Halas tidigare liv är total.

Hon kom till Sverige som flykting för tre år sedan och har redan gjort så mycket att tanken svindlar.

Maj i år var ovanligt hektisk. Då gick Hala en utbildning för sjukvårdsbiträden som skulle täcka upp på NÄL-sjukhuset under sommaren. Teori varvades med praktik i fyra späckade veckor. Samtidigt klarade hon teoriprov och uppkörning efter sex månader i trafikskola och jobbade dessutom som timanställd inom äldreomsorgen.

Hur får hon tiden att räcka? Och hur orkar hon? Hala ler. Det var inte för mycket på en gång!

– Som utbildad administratör är jag bra på att planera, men jag fick pussla med mina scheman. Vad har jag på gång, kan jag byta?

Med fyra barn finns det alltid utmaningar även hemma. Sonen Mechele har haft särskilt svårt att slå rot. Hala har kämpat för att hitta ett sammanhang där han trivs. Nu har det börjat vända.

Vi backar en stund, i tid och plats. Hala växte upp i Libanon. Efter studier i administration och ekonomi började hon arbeta på ett hotell i hemstaden Zahlé. Där träffade hon Shadi Saloum, syrisk elektriker. Gnistor uppstod. De gifte sig och flyttade till Homs 1999.

I Syrien försörjde Shadi familjen. Hala blev uttråkad hemmafru.

– Jag gillar inte att bara prata och dricka kaffe på dagarna. Det var inte mitt bord. Heter det så på svenska?

Snart upptäckte Hala att det fanns ett sug efter kunskap i franska och engelska i bekantskapskretsen. Hon blev privatlärare.

– Först och främst för att jag skulle ha något att göra, inte för eleverna, säger hon och skrattar.

Livet förändrades 2011. Kriget bröt ut och snart låg stora delar av Homs i ruin­er. Pengarna sinade, det var svårt att sätta mat på bordet. En natt kom den verkliga vändpunkten med en knackning på dörren. Utanför stod militärklädda män, beväpnade med Kalasjnikovs.

– De sa att det var förbjudet att stanna, vi måste flytta så fort som möjligt.

Hala böjer nacken. För första gången slocknar leendet. Blicken blir blank.

– Det var en hemsk tid och det är svårt att prata om. Mina barn var så rädda. Och vart skulle vi gå?

Blicken vändes norrut. Familjen kom till Dals Ed i Dalsland 2014.

Hala visste inget om Sverige. Släktingar som bodde här sa att man måste lära sig språket, fixa körkort och sedan hitta ett jobb, i den ordningen. Hon bestämde sig för att följa rådet och kavlade upp ärmarna.

– Det finns så många pessimister, men jag lyssnar inte på dem. Jag har inte nöjt mig med försörjningsstöd, utan sökte när kommunens bemanningsenhet behövde timpersonal. Jag har alltid bett om hjälp, men det är jag som tagit ansvar för mitt liv.

Hala vill vara en förebild för sina barn. Men även för andra kvinnor. Hon har sett tillräckligt många som fastnat hemma, oförmögna att fylla sina nya liv med mening.

– Hallå, vakna och tänd lampan! Skaffa en praktikplats, gör något. Din tid är kanske nu! I dag träffar jag ofta kvinnor som säger ’kolla, nu har jag fått körkort’ eller ’jag har flyttat upp en nivå i svenskan’. Efter fem år i Sverige har de drömmar.

Hala reser sig. Det är dags att åka till jobbet. På parkeringen hinner hon med ett kort skiftbyte i vardagslivet. Hon kramar om Shadi som klivit av bussen. I Sverige har makarna fått ombytta roller.

– Vi delar på hemarbetet. Nu hämtar han på dagis och lagar mat. Jag arbetar och sköter räkningarna.

Avdelning 29 på NÄL, medicinsk akutvård. I takhöjd hänger monitorer där patienters hjärtfrekvens flyr framåt i en sicksackande linje och börjar om från start i en evig loop.

Nu är Hala ombytt till yrkeskvinna i blå kläder, med håret bakåtstruket och fäst med spännen. Hon går till avdelningens informationstavla. Ett rutsystem fyllt med förkortningar och siffror ger en lägesbild.

– Här ser jag att en patient ska åka hem och då ska sängen bäddas om.

Som sjukvårdsbiträde är Hala ett par extra händer. Hon lämnar prov till labbet, serverar mat, tömmer katetrar eller hjälper till med påklädning.

– Undersköterskorna kan vara upptagna med jättesjuka patienter och ibland kommer det in tio nya samtidigt. Då är det bra att det finns ett vårdbiträde, risken att de gör fel på grund av stress minskar.

Halas liv har rusat fram i högt tempo även under hösten. Tre kvällar i veckan läser hon grundkurser i samhällskunskap och svenska som andra språk. Målet är att studera vård på gymnasienivå i vår och på sikt bli undersköterska.

– Det är mitt drömjobb. Jag vill stötta och underlätta för andra. Men jag vill också kunna skydda min familj. När min son skadades i Syrien visste jag inte hur jag skulle hjälpa honom.

Tack vare förstående chefer har Hala ett schema som inte krockar med studierna. Men visst är det stundtals tufft ändå, medger hon.

– Jag kommer hem från skolan klockan åtta på kvällen och vill bara duscha och äta middag. Barn­en saknar mig ibland, jag är nästan som en gäst hemma.

Men kanske orkar Hala för att aktivitetstoppen är tillfällig? Som färdig undersköterska blir det lugnare. Hon förstår först inte frågan. Vadå tillfällig?

– Sedan finns ju något annat att göra! Jag kanske satsar på att bli sjuksköterska. Vill man så kan man.