Filmaren Karin Ekberg har gjort en film om ett par vars barn dör i magen strax före förlossningen. Filmen följer dem i sorgeprocessen och startar på vårdsalen där paret befinner sig tillsammans med sin dotter Inez, en flicka som aldrig hann börja leva.

– Det är alltid tufft att möta de här föräldrarna. Jag har jobbat på förlossningen sedan 1980-tal­et och har lärt mig med åren att man kanske inte behöver säga så mycket. Mer finnas där och hjälpa till att ge dem en fin stund, säger undersköterskan Lena Lindskog.

Hon arbetar på förlossningen på Helsingborgs sjukhus. Tillsammans med sina kolleger på avdelningen har hon precis sett dokumentärfilmen ”Efter Inez”.

Scen ur filmen ”Efter Inez”. Foto: Karin Ekberg

De allra flesta förlossningar går bra, men varje månad inträffar förlossningar där det inte går bra. Där förlossningspersonalen får arbeta och agera stöd i den största sorgen.

– I ena rummet är det sorg och död medan det i nästa rum finns andra föräldrar som känner den största lycka över ett nytt liv. Det är inte enkelt att gå ut och in mellan rummen och de här olika föräldrarna, det är tungt. Men där måste man vara professionell, säger undersköterskan Kristina Hall.

Hon säger att den här delen av deras arbete är bland det svåraste de gör. Där finns hela tiden ett mörker med även om de försöker göra det så fint som möjligt.

– Det är jättesvårt hela tiden, tycker jag. Även om vi försöker göra med de här barnen som vi gör med alla barn. Vi mät­er och väger, låter föräldrarna se och känna och hålla barnet till sig. Vi gör fot­avtryck och handavtryck och tar fotografier. Men det är tungt att arbeta med ett dött barn tillsammans med dess föräldrar. 

Karin Ekberg

Karin Ekberg som regisserat ”Efter Inez” är på plats för ett samtal med undersköterskorna och barnmorskorna efter att de sett filmen. Hon pratar om vilken viktig funktion de har. Säger att det är de som hjälper till att göra de här paren till föräldrar och inte enbart sörjande.

– Det är viktiga dagar som kan skapa en positiv rörelse i att skapa ritualer. Trots att föräldrarna är chockade, rädda och ledsna måste de göra aktiva val som sedan blir symbol­er och minnen. Hjälp föräldrarna att börja någonting som de kan ta med sig hem. Då är det viktigt att som personal ställa frågor i stället för att fatta beslut som inte går att förändra, säger hon.

De talar om att alla som är med om att förlora sitt barn reagerar olika. Chock, sorg, aggressivitet, apati, förstumning. Det finns därför inte ett rätt sätt att bemöta dem.

Paret i filmen, Filip och Denize, har dödfödda Inez hos sig i flera dagar. De håller henne, bär henne, har en namncermoni tillsammans med vänner och anhöriga. En stark scen i filmen är när Filip bär med sig Inez ut i friska luften för att hon någon gång ska få känna vinden mot sina kinder.

Det man som personal kan göra är att fråga vad föräldrarna vill göra. Vad har de önskat att göra med sitt barn, kan de göra något liknande medan de har barnet hos sig?

Men alla föräldrar vill inte se sitt barn.

– Jag har förståelse för att alla inte alltid klarar av det. Därför är det så bra att vi tar avtrycken och fotografierna och sparar det i journalen och att föräldrarna vet det. Så kan de återkomma längre fram. Allt finns kvar om de ångrar sig, säger Kristina Hall.

Den största aha-upplevelsen av filmen verkar många på avdelningen vara överens om. Hädanefter ska de se pappan mer.

– Filmen blir nog ett jättestöd för familjer som gått igenom samma sak. Jag tar med mig att jag ska vända mig mer mot pappan, fånga honom och prata med honom så att han inte glöms bort. Där tycker jag att jag lärde mig ­något, säger Kristina Hall.

”Efter Inez” visas just nu på SVT play. 

Fotnot: Spädbarnsfonen är en ideell förening till stöd för den som förlorat ett barn: spadbarnsfonden.se.