Malte flyttar till ett område där gårdarna är i fejd med varandra. Men förutom tillfälliga kidnappningar med hot om att äta bajs och bli skadad med nagelsax, råder det just nu vapenvila. Gängen lyckas till och med samsas om skejtladan, som man använder enligt schema.

Men Malte är nördigt intresserad av krigsstrategi och kliver in i det ena gänget och tar rollen som strategen som alla lyssnar på. Konflikten trappas upp.

Det andra gänget leds av lugna Omar, som manar Malte till att ompröva sina teorier. Men då har Mira, som leder Maltes gäng, fått blodad tand. Konflikten eskalerar bortom kontroll.

Ja, vad ska man säga? Det här är en väldigt konstig film. Barnskådespelarna är duktiga, men det räcker inte när manuset är obegripligt. Varför lajvar de här barnen krig på det här sättet?

Inte för att jag misstror att barn kan vara grymma mot varandra, men jag tror inte alls på den här historien. Karaktärerna saknar djup, det finns inget mer i den här filmen än det man ser. Budskapet ”Krig är dåligt, vänskap är bra” är lovvärt, men också barn förtjänar att få det serverat med mer finess än den här platta moralkakan.