”Om själ och kropp” är ett finstämt och symbolladdat kärleksdrama om att våga visa sig. Spelplatsen är ett slakteri där vi möts av närgångna bilder av djurkadaver, slaktdelar, kladdigt blod och död.

Både den manliga och kvinnliga huvudpersonen är försiktig och introvert, på olika vis. Endre har en förlamning i en arm som hämmar honom. Maria är extremt noggrann och kontrollerad och vill inte att någon kommer henne nära (tänk en lågmäld Saga Norén i ”Bron”).

Efter en stöld på slakteriet kopplas en psykolog in och genom hennes samtal visar det sig att Endre och Maria drömmer exakt samma dröm varje natt. Hon är en hind som letar mat under ett tunt snötäcke i skogen. Han är kronhjorten som håller henne sällskap. Upptäckten skrämmer men sakta trevar de sig fram till någon form av närhet.

Bilderna av de två djuren som springer, betar och rör sig i frihet kontrasterar mot slakteriets realitet och stundtals balanserar filmen på gränsen till att bli något symboltyngd. Men dess drömska anslag och suggestiva berättande gör den ändå helt egen.