Det är inte många filmer som i eftertexterna radar upp vilka krypteringsverktyg som använts för att göra den. Det säger en del om Risk och det säger en del om världen den beskriver. Laura Poitras börjar filma när organisationen släpper 400 000 dokument från Irak-kriget 2010. Assange är redan då en kaxig kille som ringer upp Vita huset och vill prata med Hillary Clinton. Det får han inte och blir märkbart irriterad.

Poitras väver långsamt berättelsen om en man som till lika delar drivs av storhetsvansinne och känsla av samhällsansvar. En man som rör sig mellan total isolering och presskonferenser med hundratals kameror. Och så paranoian. Om en man kom till vilken psykakut som helst och berättade om skyddsbeteenden som Assange har skulle han tas in akut. Men vad är befogad oro och vad är inte det för en man som ägnar sig åt att släppa regeringars statshemligheter fria på internet? Alla i kretsen runt honom har haft problem med FBI, blivit stoppade och genomsökta i olika länders tullar eller fått sina hem genomsökta.

Och så är det frågan om misstankarna om sexuella övergrepp och våldtäkt i Sverige. Den här filmen för oss inte närmare sanningen där. Däremot blir det tydligt att han inte är den enda i Wikileaks kärna som misstänks för liknande saker trots att många av dem som tillhör Wikileaks innersta krets är kvinnor.

Att Julian Assange är en motsägelsefull person förstår jag efter att ha sett Risk, men mer än så är det inte. Trots att Laura Poitras fått filma många väldigt nära scener förblir Assange en gåta.