Vem är det som möter min blick ur de vattniga ögonen omgärdade av rynkor? Finns min mamma fortfarande där? Bakom den oberäkneliga människan som tagit över? Många tvingas genomleva hur deras föräldrar blir personlighetsförändrade när de drabbas av demens. Men för Joel byts sorgen och obehaget snart till en djupare sorts fasa. Han flyttar hem till småstaden och mamma Monika som behöver tas om hand.
Snart blir Monikas demens så påfrestande att hon får flytta in på äldreboendet Tallskuggan. Där jobbar Joels barndomsvän Nina, som han inte träffat sedan de bröt kontakten i tonåren. Nu tvingas de lappa ihop sin relation i takt med att Joels mamma hastigt försämras. Hon blir aggressiv och tycks veta obehagliga hemligheter. Tallskuggans enhetchef försäkrar att det är normalt. Men de andra demenssjuka vet att äldreboendet inte längre är en trygg plats. Långsamt börjar Joel och Nina inse att de har rätt.
Mats Strandbergs förra bok var en lysande blodig historia om vampyrer som tog över en finlandsfärja. Kontrasten till äldrevården kan inte vare större. Men att förlägga en skräckroman till ett demensboende är genialiskt. För vad är läskigare än en människa som försvunnit in i sig själv? Det är en nyanserad och empatisk bild av äldrevården och personporträtten är trovärdiga. Men vem var Joels mamma Monika egentligen innan demensen slog till? Hennes personlighet framträder bara flyktigt genom sekvenser från Joels barndom. Sorgen och fasan över hennes förändring hade berört mer om läsaren fått lära känna henne ordentligt.
Mats Strandberg har skrivit en oemotståndlig skräckis, en bok man febrigt bläddrar sig igenom i jakt på upplösningen. Men ett äldreboende är inte bara är en utmärkt fond till en spökhistoria. Det bjuder också in till flera parallella berättelser. För bakom varje vimsig tant på rollator döljer sig ett helt livsöde som bara väntar på att nystas upp. ”Hemmet” hade också kunnat bli en lysande roman, bara Strandberg hade rullat ut det en liten bit till.
