”Hallå det är jag | Är det du | Jag ringer för att det finns problem här | Löpeld eller nässelfeber | Är det smittsamt | Är det farligt | Jag minns inte mina kläder | Är det riktigt | Jag är inte riktig | Jag ringer i öronen”
Kan man få större insikt om demenssjukdom genom att läsa poesi?
Jenny Tunedal har skrivit en diktsamling som skildrar hennes mammas demenssjukdom och tiden på ett låst demensboende.
Att läsa orden och färdas genom texten är som att ta sig fram genom sjukdomen, vara i den, betrakta den. Det är ord från någon som har förlorat sig själv. Jag förstår och plötsligt förstår jag inte alls. Eller vet inte om jag förstår.
Demens är latin och betyder ungefär utan själ, utan sinne. Det låter som ett väldigt hårt öde, utelämnat, famlande.
”Ibland är någon mycket glad Eller rädd
Ibland finns likhetstecken mellan
Det växlar och har ingenstans att ta vägen”
Jenny Tunedal skriver fram både sjukdomens sorg och den anhörigas sorg. Sorgen över att den människan man känt är borta samtidigt som hon finns kvar. Att som anhörig famla efter den där kärnan. Finns den kvar? Leta efter en kort stund av klarhet när man åter kan vara barnet. För att annars vara en dotter som ingen minns.
”Hon som är skygg som en hind
Hon som tror att jag är hennes dotter
Hon som tror att hon är min hund
Hon som tror att jag är min syster
Hon som tror att jag är mor”
Det är demens som dikt och det kan vara det kongeniala sättet att närma sig sjukdomen, tänker jag under läsningen. Språkliga irrfärder som man ömsom begriper ömsom famlar efter att dechiffrera. Demens som dikt. Ett alldeles eget språkligt landskap.
