Mitt jobb känns svårare nu

OBS! Berättelsen är fiktiv men bygger på författarens egna erfarenheter från äldreomsorgen.

”Det har varit jobbigt här ikväll. Sköterskan fick komma och ta hand om Ola. Sedan har Anna sprungit runt hela kvällen och plockat också. Men Ola är värst. Han blir manisk. Jag tror att han är galen ibland”. 

Denna rapport kom inte från personalen utan från en av de tio personer som bor här. 

Jag har varit barnledig och sjuk och inte jobbat här på några år men nu är jag tillbaka som undersköterska. Jag lämnade en demensavdelning men har nu kommit till en blandad grupp. Innan fanns två demensavdelningar plus tre omvårdnadsgrupper i huset. Nu är alla grupper mixade. ”Alla är väl mer eller mindre dementa”. ”Vi har ju kvarboendeprincipen så det kommer ju ändå bli många med tung omvårdnad kvar på gruppen.” Många diffusa förklaringar om varför det förändrats. Jag anser att det är förklädda fraser. Förmodligen bottnar det i ekonomi som det nästan alltid brukar göra. Ledsamt nog. En demensavdelning kräver högre personaltäthet. Detta kommer man undan då demenssjuka och fysiskt sjuka bor tillsammans. Huller om buller.

Jag märker att mitt jobb känns svårare nu. Särskilt bemötandet av de äldre känns knepigare. Då alla tio som bodde här hade en demensdiagnos, så kändes det okej att komma med en vit lögn då och då. Till exempel då Bodil, 85 år frågade om sin mamma. Var hon på affären? ”Ja”, kunde jag svara och hålla hennes hand. Eller då Hilda glatt berättade att hon var gravid. Ofta spelade jag med för att finnas i stunden. För att möta dem i den tidsepok de befann sig i just för stunden. Det känns svårare att göra nu. När Hilda, 96 berättar om sin pågående graviditet och jag bekräftar den … Ja, då får jag en blick av Ulla som är klar i knoppen men fysiskt sjuk. En lögnhals till undersköterska. Så känner jag mig då. Jag undrar i mitt stilla sinne om Ulla känner sig trygg med mig. Kommer hon tro mig då jag lovar att jag låst hennes ytterdörr?

Vid lunchen sitter Ola och Klara mitt emot varandra. Ola i sin rullstol. Klara är en vandrare. Hon har en frontallobdemens. ”Jävla fitta”, skriker hon rakt ut ibland. Hon har armar som är imponerande långa. Många gånger tar hon mjölkglaset av Ola och dricker ur. Ibland vattnar hon blomman på bordet med mjölk. Ola sa till oss i personalen från början. Nu känns det som att han är van. Som att han insett att det är så här den sista tiden i hans liv kommer vara. Äta måltiderna med en dam som tar av hans mat, som säger fula ord ibland och som sällan har ro att sitta ned tills tallriken är tom.

Stackars Ola. Stackars Klara. 

Jag hade önskat att jag hade kunnat sitta med dem men jag måste bära brickor till Ulla och Arne. De äter oftast på sina rum. Sedan ska tre personer matas. Tiden är för knapp och händerna för få. Behoven väldigt olika.

Ola ber mig att släcka lampan i fönstret. ”Tack”, säger han. ”Ni gör ett enastående jobb ska du veta. Att ni orkar med alla och aldrig blir arga, det ska ni ha en eloge för”, fortsätter han. 

”Tack Ola”, svarar jag. ”Men den största elogen är till dig”.

Jag hoppas att vi kan få tillbaka renodlade demensavdelningar igen. Min uppfattning är att livskvaliteten skulle kunna höjas för de boende då. Mitt jobb skulle kännas lättare. Och Ola skulle kunna få njuta mer av sin mat och allt annat under de sista åren av livet.