Tyskland 1919, året efter första världskriget. Ett äldre par och en unga kvinna sörjer Frantz, sonen och fästmannen som stupat i strid. En dag upptäcker de en ung fransman vid hans grav. De bjuder hem främlingen, som presenterar sig som en kamrat till Frantz från studieåren. Fransmannen är skygg till en början men kommer snart nära familjen. Efter ett tag är det nästan som att han har tagit Frantz plats.

Det råder en märklig stämning i den här filmen. Allt är stramt och lite tillknäppt, samtidigt som massor av outtalat vibrerar alldeles under ytan. Ett tydligt tema är lögner. Personerna i berättelsen ljuger för varandra, och regissören François Ozon bluffar oss som tittar. Det som först verkar nästan övertydligt visar sig inte alls stämma, och historien tar nya vägar. Det skapar en nerv som räcker nästan hela vägen. Fast slutet känns faktiskt lite tamt – jag hade nog förväntat mig åtminstone en rejäl twist till.