Hon skriver om kvinnors vänskap

Först kändes det typiskt när Elena Ferrante dök upp och Maria Hamberg själv satt och skrev på "Till min allra bästa vän" som har flera likheter med Ferrantes böcker. Det handlar om livslång vänskap och om klass. Men ofta är det ju så med litteratur, att flera författare utan kännedom om varandra råkar skriva om dysfunktionella mödrar eller om landsbygden.

Maria Hamberg fick idén till sin bok 2007 när hennes gamla moster på omvägar fick veta att hennes bästa väninna dött, utan att kvinnans barn berättat det för henne.

– Jag började fundera på kvinnlig vänskap och hur den värderas. Den kan vara livsavgörande för många. Folk gifter sig och skiljer sig men den kvinnliga vänskapen kan vara det som räcker hela tiden. Den blir en nödvändig ventil för att stå ut med alla svårigheter man kan råka ut för i livet. 

Maria själv har flera sådana relationer. Kvinnor som känt henne sedan hon var i 20-årsåldern, en tid då det händer många viktiga saker och de vänner man lär känna då vet dessa viktiga saker om en. Maria har funderat på varför de här vännerna är så väldigt viktiga.

– Jag tror att det har att göra med kvinnoförtrycket, att man har den här extra ventilen. Och jag tror att det är vanligt att vänskapen ses som ett hot från männens sida, så kvinnorna måste odla kontakten lite för sig.

”Jag har jobbat i industrin hela mitt yrkesliv. Och där får man veta vad man är värd oftast. Sällan, rättare sagt.”

Vi sitter hemma hos Maria Hamberg i Ullånger längs Höga kusten, inte långt ifrån där hon växte upp. Efter många år i Alby utanför Stockholm valde Maria och hennes man, som blivit utförsäkrad, att flytta hit. Maria hade just sagt upp sig från Scania för att satsa på sitt skrivande. De behövde skaffa sig ett liv som kostade mindre. Vi sitter inne i huset och äter en god soppa med kirskål och linser. Utanför syns Marias växthus precis vid Inviksån som rinner ut i havet lite längre bort.

Kristina i Marias nya bok kommer från den här trakten. På 1970-talet reser hon till London som au pair, och möter känslan av att vara mindre värd. Där möter hon även Anabell från Wales, som blir Kristinas vän för livet. Medan Anabell får stipendier och blir framgångsrik forskare jobbar Kristina på fabrik, vilket även Maria Hamberg gjorde innan hon blev författare. Au pair har hon dock aldrig varit.

– Men jag har jobbat i industrin hela mitt yrkesliv. Och där får man veta vad man är värd oftast. Sällan, rättare sagt, säger hon och skrattar.

”Det är ingen som kallar Per Wästberg för överklassförfattare.”

I sina tidigare böcker har Maria Hamberg skildrat arbetslivet för kvinnor i den manligt dominerade industrin. En kvinna på IF Metall hjälpte henne att söka pengar från Kulturrådet för att intervjua kvinnor på fabriker. Och när hennes arbetsgivare inte ville ge henne tjänstledigt för att skriva – ja, då valdes hon till kulturombud och kunde inte nekas ledigt eftersom det var fackligt uppdrag. På så vis är det delvis facket som möjliggjorde Marias författande. 2012 fick hon fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris för sina verk.

Du kallas ofta arbetarförfattare, vad tycker du om det epitetet?

– Jag känner mig ju som arbetare även om jag inte längre jobbar. Men epitet kan vara onödigt. Jag är författare. För mig är det inte förklenande men i förhållande till en kulturelit så är arbetarförfattare mindre värt, för arbetare är mindre värda än andra. Det är ingen som kallar Per Wästberg för överklassförfattare.

Blir du bemött annorlunda i samhället som författare än som industriarbetare?

– Oh yes. Om jag kommer till sjukhuset som industriarbetare tittar de på hur mycket jag ser ut att väga, om jag ser ren ut och man klär upp sig för att gå dit. Man känner sig inte riktigt lyssnad på. Om jag däremot är författare blir jag mer trovärdig.