”Att min själ blev en träl i en förbannad relation, i Paris, i Paris, åh Paris”. Det är dramatiskt, vemodigt och storslaget genom Frida Hyvönens senaste album ”Kvinnor och barn”. 

Låten ”Alla vet att det är vackert i Paris” handlar om hur svårt det är när man flyttat till allas drömmars stad, men livet där bara är skit. Jag tycks aldrig tröttna på låten, som liksom en skickligt uppbyggd novell berättar så mycket på några rader. 

Hela plattan är som noveller i musikformat, det är inte ett dugg förvånande att Frida Hyvönen har inspirerats av nobelpristagaren Alice Munro. Jag inser att det är först när Frida Hyvönen sjunger på svenska, tidigare har hon sjungit på engelska, som låtarna går rakt in i mig. Det är något i modersmålet, och i det brutalt ärliga förstås, som inte går att värja sig mot.

 

Lyssna på låtarna här:

 

Samma sak är det med Säkert!:s nya album ”Däggdjur”, kanske för att där finns ett större lugn och vemod än på hennes tidigare plattor. Jag blev gråtmild när jag hörde Annika Norlin sjunga stämningsfullt om en förlossning: ”Solen bröt fram precis när mitt barn kommit ut. Låg i en pöl av svett och blod, barnmorskan sa ’jag såg din spelning på Luleå kulturhus’”. 

För några år sedan släpptes Annika Norlins texter i bokform, vilket är ett tecken på att texterna står sig även utan musik.

En föregångare när det gäller den här typen av ärliga, vardagsnära berättelser om livet och relationer, från ett kvinnligt perspektiv, var Barbro Hörberg. Hon gjorde låtar som ”Med ögon känsliga för grönt” på 1970-talet. I början av april kom en biografi, skriven av journalisten Alexandra Sundqvist, om Barbro Hörberg som fått samma namn som den låten. Själv kan jag inte hitta en mer passande låt än hennes ”Efter festen” som soundtrack till en ledig söndag.