Lönen kommer alltid vid slutet av månaden. Dess ankomst kan ge upphov till en massa bitterljuva  beteenden: köpmanins tillfredsställelse, hänryckningen över en trerättersmiddag, förtrytelsen över alla räkningar som ska betalas eller den torra slutsatsen att lönen inte räcker. Har man en Kommunallön är det sista det mest troliga. Oavsett vilket, en sak är givet: DEN KOMMER.

Men i länder som ligger bara tre timmars flygresa från Arlanda är detta inte så självklart. Kroatiens största rikstäckande fackförbund återgav nyligen skattemyndigheternas siffror som offentliggör att mer än 10 000 kroater jobbar utan lön. Statistiken grundas från inhämtade skattedeklarationer för år 2016. Myndigheten har publicerat en lista på ca 3  500 arbetsgivare som inte betalat ut löner och understryker att många inte lämnat fullständiga uppgifter. Siffran kan alltså vara högre. 

Ett annat fenomen på Balkan, förutom att arbetslösheten är skyhög, är att de som har ett jobb att gå till är tvungna att jobba mycket mer än arbetare i övriga Europa. Enligt Al Jaseera Balkans som hänvisar till OECD:s (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) rapport om arbetsförhållandena i världen (under det tredje kvartalet år 2016) jobbar en serb 43 timmar i veckan, en makedonier 42,8 och en bosnier 42,5. Sina arbetstimmar kan arbetarna på inget sätt kompromissa om med arbetsgivaren. Lagen, i exempelvis Serbien, skyddar på den punkten arbetsgivarna, antingen gör man som de säger eller så får man kicken.

Det är få saker från förr (med förr menar jag tiden under kommunisttiden) som dessa människor saknar förutom social trygghet och fackliga förmåner. Varje år när jag åker ner till dessa trakter (jag kommer ursprungligen från Kosovo) möter jag bekanta och grannar som inte får lön på flera månader, som jobbar sex dagar i veckan, som inte har betald semester. Ob-ersättning? Glöm det! En bekant till mig berättade hur ett försök, för ett par år sedan, att göra facket kraftfullare på hans arbetsplats slutade med att arbetsgivaren, med lite mutor och lite hot, satte käpparna i hjulet för denna strävan. Han orkade inte mer, sa upp sig och öppnade eget. Efter ett år stängde han affären på grund av olönsamhet. I dag är det bara hans fru som jobbar, de har det tufft. Han är i 50-års åldern, tvåbarnsfar. Hjärtsjuk.

Vad säger oss dessa rapporter och berättelser förutom att vi känner sympati med de drabbade? Jag hoppas att de leder till insikten att rättigheterna är som kärleken eller succén. Det krävs slit för att nå dem, det krävs omtanke och kamp för att bibehålla dem. Som evigt givna ska man absolut inte ta dem.

 

PS: Bilförlossning? Hade man skickat experter till Syrien för att utbilda kvinnor till ett så drastiskt steg hade man möjligtvis förstått det. Men i Sverige?