Varför gör ni en pjäs om döden?

– För att det är viktigt, det pratas inte om döden. Det är nästan som om vi är odödliga. Döden är inget man förbereder sig på. Det är bra att prata om det så man avdramatiserar det. Jag har intervjuat uppåt 70 sjuksköterskor och undersköterskor och många reflekterar över att det finns en enorm ångest kring döendet, men jag tror vi kan motverka dödsångest genom att prata om döden. Vår föreställning ger inga svar men öppnar upp till diskussion.

 

LÄS OCKSÅ: Mitt första möte med döden

 

Alla ni tre som jobbar med pjäsen är även undersköterskor eller vårdbiträden, hur märks det i pjäsen?

– Det märks egentligen inte så mycket för det är intervjuerna som ligger till grund för det mesta. Men vi genomför en dödssvepning på scenen, som man gör på sjukhuset när en människa dött. Jag tror att det finns ett större allvar och djup när man utfört en sådan själv. Jag har också intervjuat personalen om deras arbetssituation för tiden finns ju inte att prata om döden.

Ni använder klassiska pjäsförfattare som Shakespeare och Samuel Beckett, hur väver ni in dem i denna nutida pjäs om ett sjukhus?

– Beckett är med som inspiration, jag har läst mycket av hans poesi och fritt tolkat den. En Shakespeare-text handlar om döden och vi väver in den texten i stället för att använda vanlig prosa. Vi leker med språket och vi leker med våra föreställningar om döden. Där blir Beckett en inspiration, i ”I väntan på Godot” leker han med orden. Vi väntar ju på döden. Det är en rolig pjäs bitvis.

Pjäsen är gjord av och med Ann-Sofie Nurmi och Åse Nelson, regikonsult Renate Jüdes. Den har nypremiär 15 mars och spelas i mars-april på Pygméteatern i Stockholm.