”Gift dig, och du kommer att ångra dig. Gift dig inte, och du kommer att ångra dig”. De orden skrev filosofen Sören Kierkegaard redan på 1800-talet för att förklara sina tankar om att välja. Och just kring det att alla val har ett pris kretsar handlingen i ”Min arabiska vår”. 

Hedi (Majd Mastoura) borde känna sig lyckad. Han har bara några dagar kvar till sitt bröllop med Khedija (Omnia Ben Gali), de ska få en våning i hans mammas hus och efter bröllopet ska han bli personalchef på sin svärfars fabrik. Framtiden ligger utstakad som en motorväg in i lyckans land. Men det är något som skaver.

I första delen av filmen ler Hedi inte en enda gång och blicken går i marken. Bröllopet är inte hans eget val. Det är planerat av hans mamma och bror. Och livsgnistan tänds inte i hans ögon förrän han möter danserskan Rym (Rym Ben Messaoud) som tycker att det är självklart att bestämma själv över sitt liv. Men att välja ett annat sätt att leva visar sig svårare än Hedi trott. 

Men filmen handlar också mycket om relationen till mamma Baya som spelas mästerligt av Sabah Bouzouita. Hon har bestämt över Hedi sedan han föddes och är nöjd med livet hon format åt honom och han har vant sig vid att inte ha makt­en över sitt eget liv. 

Det är lätt att förstå varför filmen blev bästa debutantfilm och varför Majd Mastoura fick pris för bästa manliga skådespelare på Berlins filmfestival. Han spelar Hedi så nära att ”Min arabiska vår” nästan känns som en dokumentär. 

I arabvärlden och i de flesta andra länder heter filmen Hedi, men jag tycker om den svenska titeln. Även om den tunisiska revolten 2011 bara nämns i en scen så går det inte att undvika att se likheterna mellan Hedis livskris och det som hänt i Tunisien. Att bryta ett mönster av förtryck är svårt, men att verkligen förändra sitt sätt att leva och hålla fast vid det – det är det svåraste av allt.