Hon vågar gå mot strömmen

Det är tisdag förmiddag. Luciadagen. Karin Oswald har sett sonens luciatåg, handlat och satt en lussedeg när jag kommer hem till henne i Uppsala­området Eriksberg. I den här trerummaren har Karin bott i 20 år och här vill hon bo livet ut. För Karin är hyresrätten det lyxigaste boendet och hon är emot trenden att vi ska vilja bo större. Dessutom tycker familjen om att vara nära varandra och sov­er alla i samma rum.

– Jag förstår inte varför alla ska ha eget rum, jag tycker att det är emot den mänskliga naturen. Sedan finns det barn som vill ha eget rum. Men så länge vår familj tycker om att vara samlad så är det inget problem. Det finns många andra sätt att lära barn självständighet.

”Vi har alltid prioriterat att ha tid.”

Karin jobbar 80 procent och det gör även hennes man Rune. Hon vill ha tid för både familjen och de många fritidsintressena, som vi ska återkomma till.

– Man har ju pratat om downshifting på senare år. Men vi har aldrig behövt shifta down för vi har alltid prioriterat att ha tid och inte utsätta oss för ekonomisk stress. De enda lån vi har är studielån.

I perioder har familjen klarat sig på bara en deltidslön. Karin säger att de inte väljer bort saker, men däremot låter de bli att välja vissa saker. Bil, iphones till barnen, Netflix …

Hon har alltid gått mot strömmen. Ogillade moderna kläder redan som barn, just för att de var moderna. Men visst kritiserar människor hennes val, särskilt när det kommer till föräldraskap. Egoistiskt, sa folk när Karin inte lämnade sin 1,5-åriga dotter i förskola.

– Samhällets värderingar ändras. Därför måste jag fråga vad jag tycker. Jag går den väg som jag tror är bäst för mig och min familj.

Hon tror att styrkan att stå upp för sig är en medfödd egenskap som fått gro i rätt miljö.

”På den tiden var det bra att fylla år.”

Karin bakar ut lussekatterna vid köksbordet medan jag dricker chai-te ur en Barbapapa-mugg. Hon pratar mycket och välformulerat, gestikulerar, behöver inte tänka efter innan svaren kommer. Men livet har inte alltid känts så här självklart och avslappnat. I många år var Karin en sökare som inte alls visste vad hon ville med livet. Som barn ville hon bli författare. Hon har alltid haft ett stort språk­intresse och efter gymnasiets humanistiska linje flyttade hon från Västervik till Uppsala för att studera keltiska språk. Hon skulle bli professor. Men när hon kom hem efter ett studieår i Wales fanns inte forskartjänsten kvar som hon blivit lov­ad. Hon pluggade ännu fler språk. Försörjde sig som konstmodell och satt i kassan på matbutiker. Hon blev intresserad av vävning, fortfarande ett intresse, gick kurser och låtsades vilja bli textillärare.

– På den tiden var det bra att fylla år, för då blev det ett år mindre som jag inte visste vad jag skulle göra av.

I 30-årsåldern började Karin jobba heltid som personlig assistent och slapp bekymra sig över ekonomin. Hon träffade sin man och fick två barn. Men hon var fortfarande osäker på vad hon egentligen ville. En slump avgjorde. Eller ödet om man tror på det. Karin gör det. På väg till en terapeut i Stockholm råkade hon få syn på en annons i Metro över axeln på en medpassagerare på tunnel­banan: Barnspecialistundersköterska. Det här är det, tänkte Karin som aldrig velat bli undersköterska eller jobba med barn.

”The only way to do great work is to love what you do”. Enda sättet att göra ett bra jobb är att älska det du gör. Citatet kommer från Apples grundare Steve Jobs och inleder Karins diktbok ”Glimtar från ett barnsjukhus”, där hon berättar om sitt jobb på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala.

– Det jag älskar är att göra både barnens och föräldrarnas vistelse här så bra som möjligt.

Hur då?

– Genom att försöka vara så positiv och lyhörd som möjligt. Och det är inte svårt för vi har en väldigt bra stämning på avdelningen, vi tar hand om varandra.

”Jag får förtroendet att vara stöd åt en familj som har det väldigt, väldigt svårt.”

I dag har Karin glitter i håret och har tagit med sig en blockflöjt för att spela julsånger för barnen om hon hinner. Nu sitter hon på golvet i lekrummet med en liten tjej och passar på att stämma av läget med mamman, vilket hon gör hos alla patienter när hon går på kvällspasset. Här vårdas barn från 0 till 18 år med allt från brutna ben till obotliga neurologiska sjukdomar och cancer.

– Jag får förtroendet att vara stöd åt en familj som har det väldigt, väldigt svårt. Det är fantastiskt.

Särskilt gillar Karin ungdomarna som opereras för skolios, krokig ryggrad. När de är redo att åka hem kan de vara fem centimeter längre och går ut i korridoren raka och stolta som drottningar och kungar.

Nu har Karin haft sitt yrke i två år och hittat hem i livet. Och jag är inte längre förvånad över det där som Karin sa till mig i telefon när vi bokade in det här mötet: att hon nästan aldrig är stressad. Tidsbrist finns inte och familjen tycker om att vara mycket hemma, slippa passa tider. Det är också hemma som Karin utövar sina många intressen: Hon väver, gör figurer i ull, spelar olika sorters blockflöjt, komponerar egen musik och skriver böcker. Fem stycken har det blivit och hon har gett ut dem själv. Diktboken skickade hon till ett förlag, som svarade att det inte är den sorts bok de ger ut.

– Hade jag varit läkare hade det nog varit det… Men jag tycker att boken är bra och jag tycker att den ska finnas, så då gav jag ut den själv.

Likadant resonerade hon om boken ”Välkommen till Mysteria” som handlar om dotterns autism. Det behövdes en bok om autism som inte är negativ, tyckte Karin. Hennes familj firade dotterns diagnos med tårta eftersom den innebar att de kunde få hjälp.

Senaste boken är skriven både på svenska och engelska. Det beror på att Karin lärt känna människor världen över tack vare ett annat intresse, Postcrossing. Genom ett nätforum får man en adress till någon som man ska skicka ett vykort till. Sedan får man tillbaka ett av någon annan. Det kan bli många vykort efter hand och Karin tapetserar skåpen i sjukhusets omklädningsrum med sina.

Redan samma kväll registrerar jag mig på Postcrossing och sänder mitt första vykort. Till en tjej i S:t Petersburg som älskar norska tv-serien ”Skam”. Världen känns plötsligt liten.

Dikt av Karin Oswald hämtad ur
”Glimtar från ett barnsjukhus”

Hur kan du jobba med sjuka barn!
Ibland är tonfallet nästan anklagande.
Som om det var jag som gjort dem sjuka.
Jag önskar att mitt jobb inte fanns.
Att det inte skulle finnas sjuka barn.
Men nu finns de,
och jag vill få dem att må bättre,
eller åtminstone ha det så bra de kan.
Så enkelt är det.