Henne läser jag aldrig mer! Vad är vitsen med thriller när man inte orkar ta sig igenom den sista tredjedelen av boken för då hade man redan klurat ut gåtan och visste vem mördaren var, och …

Jag fortsatte mala inte bara om deckargenren utan även om litteraturen i stort. Jag avfyrade den ena litterära åsikten efter den andra, gick till storms mot både realism á la Balzac och mot latinamerikansk magisk realism och hyllade reservationslöst de stora episka amerikanska romanförfattarna. Ni förstår att jag älskar litteratur och jag behöver inte så mycket för att inta enmansshowscenen. I det där fallet räckte det med att en av arbetskamraterna längtade efter att få läsa sin favoritdeckarförfattares nya bok. Och som svar, som hon inte krävt, översvämmades hon av en ordtsunami. Jag minns att kollegan blev häpen och betraktade mig med en blick som man brukar skicka mot en varelse som ska examineras. Naturligtvis grubblade jag sedan över det som hänt men längre än till insikten att jag betett mig ”oschyst” och ”taktlöst” kom jag aldrig på, eftersom jag analyserade bara det ytliga: att jag dissat en person hon gillade.

Långt senare fattade jag att historien i fråga egentligen handlade om något annat, nämligen om mansplaining. På SVT:s morgonsoffa förklarade retorikexperten Elaine Eksvärd med enkla ord vad härskartekniken mansplaining är: det är när män går in och förklarar nånting som de inte blivit ombedda att göra. Det är precis vad jag gjort mot min arbetskamrat. Var jag omedveten? Kanske (det omedvetna ska man egentligen inte ha som alibi i all evighet). Felet låg alltså inte att jag kritiserade en av hennes favoritförfattare, det låg i att hon överhuvudtaget inte ville ha min mening om detta. Jag blev helt enkelt inte bjuden in i samtalet.

Eksvärd påpekade att mansplaining är ganska vanligt på våra arbetsplatser. Och visst känner ni igen er i situationer när människor tar över snacket och breder ut sig. Eller när någon tar cred för någon annans jobb: ”jag har gjort det här” trots att det finns flera som varit med om. Retorikexperten sa också att det inte är bara män som besitter denna härskarteknik. Splaining passar bättre som term, enligt henne.

Alla arbetsplatser borde tänka över fenomenet. Man har inte råd med arbetstagare som känner sig överkörda och åsidosatta.

God Jul och Gott Nytt År på er! Och ingen (man)splaining på julbordet, tack! 

 

PS: Bidra inte till julhetsen, snälla ni. Bidra inte till rubriken ”Julhandeln slår ännu ett nytt rekord i år”. Köp i stället solidariska julklappar.