Vi går en promenad, den gamla mannen och jag. Luften är krispig och himlen är blå. Jag går där i solen och njuter. Jag har inte längtat tillbaka till hemtjänsten under året jag har varit föräldraledig, men nu är jag nöjd över att vara här igen.

Ett år är ändå lång tid. Han säger ”det var ett tag sedan man såg dig” och jag svarar ”jag har varit borta ett helt år!” med förundran i rösten. Han är föga imponerad. Ett år är väl ingenting, anser han som snart är 90. Ett år och allting är som vanligt. En kort stund i ett långt liv av återkommande höstlöv, vintersnö, vårfåglar och sommarvind. Och jag ger honom rätt. För på ytan har ingenting hänt. Första dagen på jobbet känns som om det vore den andra dagen, som om det vore i går jag jobbade senast.

Det är lätt att bli uppgiven över att allt är som jag lämnade det. Det är samma problem, frågor och önske­mål som tas upp vid varje möte. Och vid lunchbordet är det samma kaos och klagan som luftas varje dag. Allting verkar vara sig likt.

När vi under promenaden stannar till vid ett höstträd och betraktar det en stund, tänker jag på hur många gånger jag har sett detta träd så här års. Jag kan se tillbaka på tio, snart femton år på samma arbetsplats. Så många år ger perspektiv. Vi promenerar vidare och jag minns min allra första dag, och inser att det är samma jobb, men ändå inte.

Hur klarade vi det, hur gick det ihop? Schemat skrevs med blyerts och gårdagens viktigaste händelser samlades på lösa lappar som försvann och aldrig lästes av någon. Jag slet ut mina skor av allt promenerande och kom hem med kläderna fläckiga av diverse kroppsvätskor. Nu finner jag nytvätt­ade arbetskläder i en prydlig hög i mitt klädskåp och schemaläggning och dokumentation är datoriserad. Små förändringar, men de har stor betydelse.

Ändå går det inte alltid ihop. Fortfarande brottas vi varje dag med sjukfrånvaro, stress och otillräcklighet. För trots förändringar på ytan kvarstår huvudproblem­et som inte går att datorisera bort: Vi är människor som arbetar med människor. Och människor är oförutsägbara. Det är en ständig utmaning som har en enda lösning: Mer tid. Alltid mera tid.  

Efter promenaden vinkar jag av mannen vid hans bostad och hastar vidare. Till nästa människa och till nästa, samtidigt som en kollega ringer och ber om hjälp med ännu en oförutsedd händelse. Och om tio år säger vi om i dag: ”hur klarade vi det, hur gick det ihop?”

 

PS: I TV-serien ”Sveriges bästa hemtjänst” står som vanligt professorn Yngve Gustafson på de äldres sida, och samtidigt ges en god inblick i yrkets utmaningar och krav. Rekommenderas till alla, men särskilt till dem som fortfarande tror att vi fikar oss igenom arbetsdagarna. Finns på SVT Play.