Därför vill vi bli skrämda

Vi var femton, sexton år och fyllde våra nätter med blod, zombier och våld samtidigt som vi satt tätt tryckta mot varandra i någons föräldrafria tv-rum. Det var 1980-tal och vi såg filmer som ”Motorsågsmassakern”, ”Carrie”, ”Exorcisten” och ”Poltergeist”. Det var en motsägelsefull njutning. Ändå tittade jag. Det finns mängder av forsk­are med teorier om varför vi vill se saker som gör oss så rädda att vi knappt står ut. Många förklarar skräckbehovet med genetiskt arv eller adrenalinkickar som styr oss, så finns det de som menar att det hänger ihop med politik och samhället.

Johan Höglund.

Johan Höglund är docent i engelska vid Linnéuniversitetet och forskar sedan flera år om skräckfiktion i film, böcker och spel.

– Det är ett sätt att hantera att gränser förändras i samhället, säger han och förklarar att intresset för skräck var stort i Europa redan på 1800-talet. En tid när det skedde stora förändringar i samhället med flera stora krig och revolutioner samtidigt som industrialiseringen inleddes och kolonialiseringen av Asien och Afrika började ifrågasättas.

– Det var då skräckromanen föddes.  

De mest kända är Mary Shelleys ”Frankenstein” som gavs ut 1818 och Bram Stokers ”Dracula” från 1897. Under 1900-talet var skräck stort under flera perioder.

– Både innan det första och det andra världskriget växte skräckgenren. Redan bland de första stumfilmerna som kom fanns det skräckfilmer.

Att det just nu kommer många nya skräckfilmer och barnböcker om zombier eller gengångare, ser Johan Höglund som en reaktion på den omvälvande tid med terrorattacker, krig och förortskravaller vi lever i.

– Vi upplever att de gränser som varit självklara tidigare inte längre är det. Det handlar om allt från statsgränser och flyktingfrågan till genus- och klassfrågor. Världen faller inte samman, men det är ändå obehagligt när gränser ändras och vi inte vet vad som ska komma i stället, säger han och menar att skräckfiktion blir ett sätt att bearbeta oron.

Kanske är det därför skräckfilmer ofta har aktuella teman. Filmen ”Raw” hade premiär på en filmfestival i Kanada för några månader sedan. I den får en ung tjej som är vegetarian smak för rått kött och blir kannibal. Under premiärvisningen svimmade en del i publiken och fick bäras ut.

– Kroppen är vår mest intima gräns. När den bryts blir det otäckt. En annan film som fick folk att svimma när den kom 1973 är ”Exorcisten”.

Den övernaturliga klassikern handlar om en ond ande som tar sig in i en ung flickas kropp. Hon är dotter till en skådespelerska som spelar in en film om studentkravaller. Innan besattheten upptäcks dödar flickan sin barnvakt när mamman är ute en kväll. En barnvakt som också råkar vara filmens regissör. Johan Höglund menar att det är en tids­typisk kommentar till förändrade könsroller.

– Där var det inte blodet och äcklet som fick publiken att svimma utan det otäcka med en flicka som blev besatt i hemmet.

Skräckfilm har ofta gått några steg längre och handlat om ämnen som traditionell Hollywood-film ängsligt undvikit. Ett bra exempel på det är ”Motor­sågsmassakern”, splatterfilmen som startade videovåldsdebatten i slutet på 70-talet.

– Mannen som sågar är en affärsman i kostym. Många har läst den filmen som en kritik av USA:s kapitalism. Att USA inte bryr sig om individer utan mal ner dem. Så långt gick aldrig de vanliga Holly­woodfilmerna med sin samhällskritik vid den
tiden.

”Vi kommer att fortsätta se apokalyptisk skräck – en avgrundsvision som bygger på rädslan över vår tid.”

Det politiska läget påverkar skräckfilmen men politiker inspireras också av skräckfilm, menar Johan Höglund.

– Donald Trump använder sig av skräckfilms­retorik i sin valkampanj. Han pratar om vad som händer om han inte blir vald och det han målar upp är undergångsscener som hämtats från skräckfilm­er. Hans budskap är rösta på mig annars går vi under.

Men är det så att regissörer och författare verkligen tänker på vad de gör?

– Inte alla, men många gör det. Ta en sådan som skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist. Hans böcker är samtidskommentarer. Men en stor del av lågbudgetskräcken är omedveten. Där går det på instinkt och speglar det som händer i samhället.

Vad tror du kommer att hända på skräckscenen framöver?

– Nu när folkhemmet inte håller ihop längre kommer vi nog att se mer svensk skräckfilm. Och vi kommer att fortsätta se apokalyptisk skräck – en avgrundsvision som bygger på rädslan över vår tid.

Jag tänker på min egen uppväxt med kalla krig­et, Tjernobyl och Palmemordet. Skräcken kanske fyllde sitt syfte – rädslan för yxmörd­are på film var mer konkret än den underliggande hotfulla stämningen i samhället. Frågan är då bara vad mitt barns clownskräck och allt större konsumtion av zombier förebådar?