Hon gör poesi av livet som sotare

Vid vägkanten står en kvinna och håller en lie som sticker upp ovanför hennes huvud med sitt långa, vassa blad. ”Här är det”, säger jag till min undrande fotografkollega. De fem senaste somrarna har Mari Norborg ägnat en del av semestern åt att jobba som ängsskötare för kommuner. Nu slår hon lite gräs utanför torpet där hon så smått har börjat flytta in. 

Inne i köket lägger hon ved i den gamla spisen. Fyra eldstäder ska försörja huset med värme, vilket får sotaren att trivas lite extra här. Badrum finns ännu inte. Inte heller vatten i köket. Men Mari tar det med ro, ser fram emot att lära sig att göra saker själv. Vill jobba mindre och ta hand mer om sitt eget. Höns vill hon ha. Och odla lite.

Hon gillar praktiskt arbete. Vilket gjorde henne till en udda fågel i akademikerfamiljen från Karlstad. Mari har länge gått sin egen väg, som nu lett till ett rött litet hus vid en grusväg, men hon har fått kämpa en del för det. 

– Det var väldigt oväntat att jag skulle bli sotare. Min mamma var mycket emot det i början. 

Men när Mari sotade skorstenar hos mammans ingenjörskollegor kunde hon ändå se att hennes mamma var stolt. 

– Men hon är ju väldigt glad att jag har slutat också, säger Mari och skrattar där hon sitter i det lilla köket med tekopp i handen. Jag kan förstå det ändå för det är ett riskfyllt arbete.

”Jag var rädd att jag hade en romantiserad bild av sotare, att man hoppar runt på skorstenar på gamla hus på landet, men den bilden stämde ganska bra.”

Mari ville se konkret resultat och kunna lämna jobbet även mentalt vid arbetsdagens slut. Genom en vän fick hon höra talas om någon som blivit sotare och lockades av att det var en kort utbildning på distans med goda möjligheter att få jobb. Så fort hon började jobba blev hon förälskad i yrket. 

– Jag var rädd att jag hade en romantiserad bild av sotare, att man hoppar runt på skorstenar på gamla hus på landet, men den bilden stämde ganska bra. Man ser ut som en sagosotare.

Hon tyckte om att ha en tydlig roll och att vara en av få, sotare är ingen stor grupp. Dessutom fanns en barnslig glädje i att få smutsa ned sig. I spegeln efter första arbetsdagen möttes hon av ett vitt leende i sitt svarta ansikte. Där hittade Mari sin identitet.

– Det var som att bryta mot en köns- och duktighetsroll. Jag fick ta i, svära, skita ner mig och känna mig tuff. Det var så himla befriande.

Hon började skriva dikter om jobbet. 

Att jag får röra mig så här
i ett landskap som jag älskar
med den sorts kärlek som säger: detta är ditt hem. 
Att jag får rulla längs dessa grusvägar
i solsken och skurar, backa in och ut
på gårdsplaner, komma fram till sjöar,
korsa bäckar, bli du med ortsnamnen.

Som enda tjej i kammaren kom Mari lätt in i gemenskapen och kollegorna blev ledsna när hon alldeles nyligen valde att lämna dem. Hon älskar fortfarande sitt yrke, men stress och evig tidspress började ”slita ut själen” efter tre och ett halvt år. Uppåt 18 hus att sota varje dag samtidigt som kraven och arbetsuppgifterna ökade. Planeringssystemet i mobiltelefonen blev droppen. Mari, som delvis valt ett praktiskt jobb för att kunna ägna sig åt skrivande och musik på fritiden, hade ingen ork kvar efter jobbet. 

–  Jag drömde stressdrömmar och undrade om jag skulle hinna äta lunch nästa dag. 

I årets avtalsrörelse satt Mari i avtalsdelegationen för skorstensfejare. Sotare från andra delar av landet delade hennes upplevelse av stress. Och de fysiska riskerna i jobbet blir ännu farligare i kombination med stress. Mari ser upp till sotare som vågar säga ifrån om det saknas glidskydd på taken, men hon saknar en sådan norm.

– Jag har känt mig mesig för att jag inte vågar säga ifrån, men det är sjukt att ansvaret ligger på den enskilda sotaren. Jag har inte velat vara den som inte vågar gå upp på stegen.

Nej, vi har inga linor.
Inga säkerhetsselar.
Ingen övernaturlig förmåga att flyga 
om fästet skulle släppa.
Vi sitter inte fast,
bär inga specialgjorda skor 
med sulor som inte kan halka, glida, vika. 

Mari reser sig och rör om i linsgrytan som puttrar på spisen, tar fram nybakat bröd ur en handduk på bänken. Vi äter i trädgården, under äppelträd, och njuter av den ovanligt givmilda septembersolen. 

Lägenheten, jobbet och livet i Karlstad har Mari just lämnat för att bo själv i en gammal stuga. På sikt ska pojkvännen flytta hit. Ensamheten har alltid varit ett behov och redan som barn drogs Mari till tystnaden i skogen. Som tonåring gav hon sig iväg på ensamma skogsvandringar, ibland i flera dagar, vilket oroade hennes mamma. 

27 år gammal har Mari alltså sagt upp sig från sitt fasta jobb och flyttat ut på landet. Jag tänker att hon måste ha en trygghet i sig själv.  Hon säger att hon får höra det ibland, men hon vet inte var den kommer ifrån, tror inte att den kommer hemifrån.

–  Jag har alltid läst mycket, jag vet inte om det kan ha betydelse. Man får en egen värld där man kan bygga upp sig själv. I litteraturen har jag hittat andra ideal än de som fanns i min familj, för mina föräldrar lever inte på landet och ifrågasätter inte normlivet med heltidsarbete.

”Jag vill gärna att poesi handlar om viktiga och konkreta saker. Det gör inte alltid samtida poesi.”

Som tonåring föll hon för Tove Janssons muminböcker, där pengar var mindre viktigt än att trivas här och nu, och särskilt den frihetsälskande Snusmumriken. På liknande sätt inspirerade 1800-talsförfattaren Henry Thoreaus ”Walden” som handlar om att leva enkelt nära naturen. 

Kanske kommer Mari att jobba som sotare igen, om hon hittar en bra arbetsmiljö. Hon vill fortsätta att göra något praktiskt, men vill ha tid till att göra ett bra jobb.

– Alla frågar vad jag ska göra nu. Men jag försöker nollställa för att känna efter vad jag vill.

Just nu läser hon litteraturvetenskap på distans och lever på studiemedel. Via litteraturhistorien hoppas hon hitta inspiration till sitt eget skrivande. På gitarren spelar hon på ”Fattig bonddräng”, fast med egenskriven sotartext, i sitt än så länge sparsamt inredda vardagsrum. Hon har börjat skriva visor men framför allt är det dikter hon skriver. Har gjort det sedan tonåren. På senare år har dikterna mest handlat om jobbet som sotare.

– Det var ju min verklighet, det var vad jag gjorde nio timmar om dagen. Skrivandet är ett utlopp för det som händer inuti mig. Det var en del frustration över saker, som klasskillnader. Kompisar som har högre utbildning har flextid. Men kommer vi fem minuter sent blir vår chef arg. Vi måste komma före arbetstid för att hinna byta om.

Mari är medlem i Föreningen Arbetarskrivare och hon har läst sina sotardikter på första maj och fått bra respons. Det har gett självförtroende att fortsätta och målet är att bli publicerad.

– Jag känner att sådana berättelser behöver komma ut. Jag vill gärna att poesi handlar om viktiga och konkreta saker. Det gör inte alltid samtida poesi. Det är inte mycket arbetsliv som skildras, framför allt inte arbetaryrken. Mina kompisar tror att vi sotare har säkerhetssele. Det finns ett glapp mellan olika världar, många har en bild av kroppsarbete som inte stämmer. Det finns ett behov av att berätta.  

Vetskapen inborrad i min kropp:
ingenting värderas mer olika än människoliv. 
Ingenting bultar hårdare än hjärtats hammare.

Fotnot: Styckena i kursiv är utdrag ur Maris dikter. De svartvita bilderna är Maris privata bilder.