Jag har alltid haft svårt med det där att ge dricks när jag käkar ute i stan (å nej, jag är ingen snåljåp, inte större än gemene man i alla fall). Jag tycker faktiskt att allt borde vara inräknat i det redan saftiga priset. Jag tycker också att arbetsgivaren ska vara ansvarsfull, inte ska väl skitlönerna kompenseras med kundernas allmosor. Likväl viker jag mig när notan kommer och dricksar av den enkla anledningen att jag förväntas göra det.

I den senaste forskningen från Malmö folkhögskola står det att man ger dricks antingen för att demonstrera makt eller visa uppskattning. Att det fortfarande finns människor som suktar efter slavsamhället borde inte förvåna någon. Matsalen med en massa serveringspersonal som nickar, ler och bugar är en utmärkt arena för sådana maktfilurer. Jag har själv jobbat inom restaurangbranschen för många år sedan och minns väl hur vissa kunder kunde behandla en som om man bestod av väte eller
kväve. Jag erkänner, i mina djävulskaste fantasier har jag lekt med tanken att örfila de snorkigaste typerna med den blodiga oxfilén eller utsätta dem för vattentortyr, med den enda skillnaden att i stället för vatten låta rödvinssåsdropparna dunka på deras pannor.

Sen är det det där med uppskattning. Visst låter det fint, vi käkar god mat och leende folk tjänar oss och vi känner oss mätta och nöjda och lite lulliga av vinet och vill vara snälla. Självklart vill vi pröjsa lite extra. Jag förstår resonemangskedjan, men det finns en lång skara människor ute i samhället som passar upp på oss eller våra nära och kära. Vem uppskattar förskollärare som tar hand om våra horribelt bortskämda barn? Eller undersköterskor som ser till att våra av oss glömda far- och  morföräldrar får mat, blöjan bytt och håret tvättat? Vad får de? I bästa fall halvvissna blommor vid terminslutet eller en överbliven Aladdinask som hen måste dela med typ… fyra till?

Är ni, trots allt, verkligen sugna på att ge dricks till någon inom restaurangbranschen, gör det till McDonalds stackare. Där kan man prata om skit­löner och stressigt jobb. Varje gång jag beställer mat hos dem fruktar jag att personalen ska krocka med varandra med tanke på hur hemskt det ser ut när de springer alarmistiskt som myror för att hinna i tid. Att jag indirekt ska bli medskyldig till deras ben- eller  armfrakturer. De kanske inte kommer för sjätte gången förbi bordet och stör en med det tjatiga ”smakar det bra?” eller ”är allt bra?” men deras slit och svett inger respekt.

 

PS: Hösten har kommit! Tänk inte på korta och gråa dagar! Tänk på färggrant lövverk!