Så går ännu en sommar mot sitt slut. En sommar med varierat väder, så som det brukar vara. De lättklädda dagarna är förbi och badkläder och shorts läggs undan. Till mångas stora lättnad, eftersom de flesta av oss har kroppar som inte passar in i mallen för hur vi borde se ut. Ändå strävar vi ständigt efter ett konstruerat ideal, en drömkropp som inte är möjlig. 

I hemtjänsten träffar jag varje sommar människor som sällan vistas utomhus. De är för sjuka för att orka, eller så behöver de hjälp av någon för att våga ge sig ut. Och när ännu en kaossommar i äldreomsorgen får schemat att kollapsa får de vänta. Det är en hemsk aspekt av jobbet: att mitt i värmeböljan träffa människor som blir sittande inomhus. Dag efter dag. De människorna har inte kroppar som ens snuddar vid idealet. Men de vill gå ut ändå, de längtar efter vind i håret och sol på kinden. Den ouppnåeliga drömmen är inte en perfekt kropp utan ett dopp i havet. 

Samtidigt hör jag kommentarer på stan, kolleger samtala, släkt och vänner klaga. På den egna kroppen, om det hinder den är. ”Jag känner mig så tjock, jag måste skärpa mig och träna mer, äta mindre, späka mig, bli perfekt” sägs det. Överallt finns restriktionerna närvarande och när det är kalas äter de flesta av det mesta men det hojtas ändå unisont: ”nä men inte ska väl jag” eller ”jag borde verkligen inte” och samtalsämnet vid bordet är kropp och krav.  

Och jag blir så ledsen och så trött på att vi inte kan få äta en kaka tillsammans i lugn och ro utan att känna skuld. Jag är trött på att smala människor ser sig som tjocka, trött på att friska människor ser sig som sjuka och trött på att kroppar som fungerar ses som trasiga. Jag är trött på att gravida och nyförlösta och ammande kvinnor hetsas angående sin vikt. Allra mest är jag trött på ett samhälle som skapat ouppnåeliga normer och omöjliggör glädje. 

Vi lever i ett samhälle vars normer bryter ned oss i skeva förhållningssätt till kropp och kost och syn på andra. Vi kommer inte undan det, men ett första steg är att tänka efter. För vem försakar jag kakan? För vem försakar jag det där doppet i havet? Vem bestämmer över min kropp? Ett sätt att komma runt den här problematiken är till att börja med att försöka skita i den. Det är svårt men vi måste försöka! Så jag blundar och hoppar stolt från bryggan och känner havet omsluta mig. För att jag kan.

 

PS: På Instagram råder det just nu inflation i fettaktivistkonton. Några som jobbar hårt för att vi ska känna oss starka i förhållande till den egna kroppen är @stinawollter, @ladydahmers och @somligafetakvinnor. Följ, lär och gläds!