Jag trodde inte att jag tycker om noveller eller i alla fall inte novellsamlingar. Nu går jag runt och predikar om hur fantastiskt novellformatet är. Det är Lucia Berlins fel. Hon dog för tolv år sedan men hennes noveller fick nytt liv i augusti förra året när ett amerikanskt förlag gav ut 45 av dem under titeln ”A manual for Cleaning Women” – ”Handbok för städerskor”. 

Det tog några veckor, sedan var genombrottet ett faktum. New York Times utsåg boken till en av de tio bästa under förra året och den låg säkert på topplist­orna över bästsäljande böcker i USA under hela hösten. I dag är samlingen översatt till ett stort antal språk. 

När jag fick den svenska versionen i min hand trodde jag att det var ett typiskt fall av masshysteri, en övervärderad författare som råkat få bra recensioner av rätt personer. Det säger en del om Lucia Berlins skrivande att jag trots mina fördomar var fast från första raden.  

Hennes språk har en kraft som drar oss läsare in i hennes värld oavsett om vi vill eller inte. In i kaoset av skakande abstinens, löddrande tvättautomater, övergrepp och röda dammiga vägar. In i omstörtande passioner, kärleksfulla föräldraomsorger och möjligheterna som alltid ligger öppna. Det är som om hon viskar sitt liv in i mig. 

Överklassuppväxten i Chile och i de södra delarna av USA. Äktenskapen med tre olika män och sönerna. Kampen att försörja barnen när männen lämnar henne eller när hon lämnat dem. Drogerna och alkoholen. Människorna hon möter i sina jobb som undersköterska, lärare och städerska. Ärren i hennes själ känns lika starkt som glädjen i den och så den där rotlösa vandringslusten. Det är som om författaren Charles Bukowskis nedgångna slumhjältar klätts i Ernest Hemingways språk. 

Dessutom är hon en av få författare som verkligen behärskar novellformatet. Den kortaste novellen i ”Handbok för städ­erskor” är inte ens en sida lång, ändå är det en helt fullödig berättelse. 

Det här är inte bara en läsvärd bok, det här är en bok som du måste läsa.