Därför skriver Anneli Jordahl om klass

Anneli Jordahl är särskilt glad över att bli intervjuad i Kommunalarbetaren eftersom det är tidningen som hon växte upp med. Sin mamma Elsvig, kokerska på äldreboende och senare undersköterska, har Anneli skrivit fiktivt om i romanen ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona” och intervjuat i sin debutbok ”Klass – är du fin nog?”. En bok som berörde ett känsligt ämne.

Vi träffas en sommardag över croissanter med marmelad i Annelis trerummare i Sigtuna. Den pittoreska staden kryllar av turister en dag som denna men i Annelis område Brännbo finns skogen och lugnet runt hörnet. Och människor med olika hudfärg och klasstillhörighet. Lägenheten fick Anneli genom Författarförbundet för ett och ett halvt år sedan.

– Som författare har jag lite pengar men privilegier. Jag kan fortfarande inte förstå att man kan få en lägenhet.

”Människor i Sverige omkommer på sina jobb och det blir knappt en notis, kanske två rader, om en arbetare dör.”

Den nya boken, ”Som hundarna i Lafayette Park”, handlar om Jeanette som är förtidspensionerad från hemtjänsten och bor ensam på landet med sin hund. Tidigare i livet har hon campat i Frankrike med sin man om somrarna.

– Arbetarkvinnor i fiktionen skildras ofta som väldigt utsatt underklass eller att de bara arbetar, men de har inga personligheter. De arbetarkvinnor jag har träffat är kulturintresserade, omvärldsintresserade och noga med sina frisyrer.

Maken har dött i en olycka på fabriken och Jeanette blir besatt av känslan av att arbetares liv inte räknas, varenda notis om dödsolyckor på jobbet klipper hon ut.

– Jag känner ilska över hur människor har det på sina arbetsplatser, inte minst kvinnor. Min mamma rasade ihop på jobbet efter 90-talskrisen och Göran Perssons svångremspolitik.

Kvinnor slits ut långsamt i sina arbeten medan det oftast är män som dör i plötsliga olyckor, konstaterar Anneli som bestämde sig för att skriva romanen när sex arbetare hade dött under byggandet av Citybanan i Stockholm.

– Människor i Sverige omkommer på sina jobb och det blir knappt en notis, kanske två rader, om en arbetare dör. Det blir så tydligt vilka som skriver i medierna och vilka liv som räknas.

”Jeanette känner igen sig i hur afroamerikanerna utnyttjas, att inte räknas och att inte få upprättelse.”

Under samma period som Anneli började föreställa sig änkorna som byggarbetarna lämnade efter sig sköts svarta människor till döds av polis i USA. Återigen funderade hon: vilka liv räknas? Bokens Jeanette börjar tänka i samma banor. Hon ser en film om den amerikanska aktivisten och författaren Angela Davis och fastnar för att Black Power-rörelsen ville liera sig med arbetarklassen. Jeanette får till och med en resa till San Francisco av sin dotter för att få lyssna på sin nya idol Angela Davis.

Men varför hittar Jeanette hopp i just Black Power-rörelsen, är det något av ett drömscenario?

– Det är nog det jag är ute efter lite grann, att glömma sitt eget öde och uppgå i något större. Jeanette känner igen sig i hur afroamerikanerna utnyttjas, att inte räknas och att inte få upprättelse.

– I USA gör man maktanalyser utifrån hudfärg. Här gör vi inte det. Och man ska helst inte prata om klass. Jag har ju blivit utskälld för att jag ”klassar” människor. Jag förstår nu att man måste prata om hudfärg.

Sedan Anneli skrev sin bok om klass från 2003 föreläser hon ofta inom ämnet och säger själv att hon blivit Fru klass. Många vill komma fram och prata om sina egna erfarenheter, andra blir arga och förnekar att det finns olika samhällsklasser.

Men arbetarförfattare är ett epitet som Anneli inte blivit tilldelad än.

– Jag har ju skrivit om klass även när jag haft Ellen Key som huvudperson. Man har nog inte kunnat placera mig och det tycker jag om. Samtidigt kommer jag från arbetarklassen och blir lite sårad av att inte räknas.