Bussförare jobbar mitt i kaoset

En ensam cyklist drar förbi i den yrvakna morgonen. Klockan är snart halv sex och jag är på väg för att träffa förarna vid bussgaraget på Södermalm i Stockholm. För många av dem tillhör det rutinerna att dyka upp någon halvtimme innan betald arbetstid för en fika med kollegorna och personalfiket sorlar redan av småprat och skratt när jag och fotografen kommer.

– Det är här vi kan prata om att ”jävlar, vad nära det var att jag körde på den där cyklisten” och sånt. Annars är vi ju ensamma bakom ratten. Kollegorna är bästa stödet, säger Perihan Aydin som är en av fikastammisarna och dessutom ett av garagets skyddsombud.

Vid ett bord nära kafédisken sitter Ewa Westerberg och Mats Siljeström. Vi pratar om alla byggen som är på gång i Stockholms innerstad. På många ställen stängs körfiler av med betongsuggor för byggbodar och maskiner. 

– Det blir trångt. Man kan se en del blåskrap och rödskrap från bussar på betongklumparna i stan.  Men det är ingenting man får stressa upp sig över. Det är en säkerhetsfråga, säger Mats.

”En av våra förare fick en ångestattack och var tvungen att få hjälp. Som i den där filmen Falling down, du vet.”

Ett av de största byggena är ombyggnationen av den stora trafikplatsen Slussen som ska hålla på i många år. Arbetet är i full gång. Snart ska några av de största vägarna stängas av och flera busslinjer dras om. Perihan Aydin, som kort och gott kallas Pärlan, är bekymrad över hur det ska bli när all trafik i området ska samsas på några få gator. 

– Det har redan nu blivit problem med köer där och jag är orolig att det blir som när man byggde om Norrmalmstorg för många år sedan. Trafiken stod helt stilla ibland. En av våra förare fick en ångestattack och var tvungen att få hjälp. Som i den där filmen Falling down, du vet, säger hon och tittar forskande på mig. 

Visst minns jag scenen från 90-talsfilmen. En stelnad plåtflod av bilar som bara står still och folk som tutar i kör. Huvudrollsinnehavaren Michael Douglas panik. Det är lätt att förstå att det kan bli för mycket i verkligheten också. Då och då händer det att chaufförer i bussar som står still väldigt länge ropar ut till passagerarna att de kan gå av om de vill. Själva är de däremot fast. 

– Vid Slussen var det senast i går en förare som sjukskrev sig akut efter en sådan grej. Han kom fram till hållplatsen, hoppade ur bussen och sjukskrev sig. Han orkade inte mer.  

Både arbetsgivaren Keolis och skyddsombuden försöker påverka omdragningar av busslinjer och avstängningar av gator i god tid, men det är inte alltid det fungerar.

– Det finns en hel bibel om hur byggföretag och andra ska förhålla sig till framkomlighet. Men även om avstängningar görs på ett bra sätt från början så görs de ofta om. Byggjobbarna som är ute och jobbar vet inte alltid hur det ska se ut, säger Pärlan.

”Vi har en blodtrycksmätare på fackexpeditionen. En gång fick jag köra en tjej som jag mätte blodtrycket på direkt upp till akuten.”

Men trafiksituationen påverkas av mer än avstängningar. En chaufför kan aldrig ha kontroll på alla som rör sig i trafiken. Det blir tydligt för mig också när jag åker med Pärlan i hennes buss under morgonrusningen. Vid flera korsningar omringas bussen av jobbpendlande cyklister. Gatan är trång och en del vinglar lite väl nära bussen och jag som är ovan får nästan panik. Kan inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om cyklisten kom en decimeter närmare. Men Pärlan är van och parerar lugnt faran genom att bromsa lite mjukt. Som förare av en buss som kan väga 25 ton måste nerverna hållas i styr. I det läget vore allt annat livsfarligt.

På längre sikt däremot kryper stressen in under huden på många. Sedan 1950-talet har man vetat att bussförarna är en av de yrkesgrupper som är värst drabbade av hjärtsjukdomar. Det är inte bara trafiksituationen på gatorna som påverkar. De senaste årens arbetsmiljöproblem med tighta körtider som inte ger tid för raster, problem med scheman och delade turer gör sitt till. Det är naturligt att Pärlan håller extra koll på kollegornas hjärtan och blodtryck.

– Vi har en blodtrycksmätare på fackexpeditionen. En gång fick jag köra en tjej som jag mätte blodtrycket på direkt upp till akuten. Hennes blodtryck var skyhögt.

”Man blir inte busschaufför om man gillar ordning. Man måste gilla kaos. Det finns en frihet i det här jobbet.”

Trots slitet trivs Pärlan med jobbet och har svårt att tänka sig ett annat yrke. 

– Man blir inte busschaufför om man gillar ordning. Man måste gilla kaos. Det finns en frihet i det här jobbet. Det är jag som bestämmer hur jag ska lösa det som dyker upp här ute i trafiken. Även om det känns som att friheten krymper så är det en speciell känsla att köra buss när allt fungerar som det ska. Man ser allt lite från ovan. 

Och så är det det där med kollegorna. De hon träffar varje morgon innan jobbet.

– Jag har jobbat här i åtta år. Jag skulle inte varit kvar här om det inte var för Söderandan som finns på garaget. Det sitter i väggarna att vi ställer upp för varandra, säger Pärlan.