– Det här är något man ser på tv, på film. Som man tappar hakan av. Hur han behandlar andra, säger före detta personliga assistenten Linda Blomqvist.

Det här är berättelsen om hur snett det kan gå när en brukare ska driva sitt eget assistansföretag och väljer att strunta i avtal, praxis och regler på arbetsmarknaden. 

Vi träffar Linda Blomqvist en vecka innan domen faller, som kommer ge henne och fem andra personliga assistenter rätt mot sin före detta arbetsgivare. 

Några veckor tidigare är stämningen knastertorr och lite sorglig i rättssalen i Stockholms tingsrätt den här gråmulna novemberdagen. Längst bak sitter Linda Blomqvist och ytterligare två av de personliga assistenter som stämt sin förre arbetsgivare Simplify AB, som drevs av Jonas (han heter egentligen något annat), också bolagets enda brukare. Lite längre fram sitter Jonas själv. Han förklarar, om än omständligt, att han nekar till alla anklagelser.

Rättsprocessen har pågått i två och ett halvt år. Men för Linda Blomqvist är det fyra år sedan allt hände. Redan under gruppintervjun höjde hon på ögonbrynen. Alla som sökte jobb hos Jonas, som har ett fysiskt funktionshinder och är rullstolsburen, fick svara på frågor som handlade om i fall de kunde tänka sig att få avdrag på lönen om de bröt mot olika regler. 

– Jag tyckte att det var konstigt. Men det var ingenting som var bindande, det var inga underskrifter, säger Linda.

 

LÄS OCKSÅ: Kommunal kräver bättre skydd

 

Men för Jonas var det ett viktigt regelverk. Linda och andra assistenter som har jobbat där vittnar om hur hans hem var tapetserat med detaljerade listor på hur sysslor skulle utföras, exempelvis tekokning. Den som gjorde fel fick böta, antingen direkt i en låda, eller så gjordes det avdrag på lönen. 

En annan av assistenterna, Anna Dagnestad, fick böta 4  000 kronor för att hon inte kom med ett sjukintyg första sjukdagen. 

– När jag fick fakturan på 4  000 och dessutom inte hade fått någon lön alls så ringde jag facket direkt. Det var inte okej någonstans, säger hon.

Det var hennes första jobb som personlig assistent.

– Jag hade nog protesterat tidigare om jag hade vetat hur ett sådant jobb funkade. Eftersom jag inte hade så bra koll lät jag det mesta passera.

I domen som föll den 7 december i fjol, slår Stockholms tingsrätt fast att Jonas inte hade rätt att göra löneavdragen och att bolaget måste betala tillbaka pengarna. Han har också struntat i att betala sjuklön för flera assistenter. Dessutom hade Simplify inte betalat in försäkringar som han förbundit sig till genom att skriva i anställningsavtalet att företaget följde kollektivavtalet.  

”Till slut började jag gråta. Han knäckte mig totalt. Jag hade mardrömmar länge efteråt.”

På bänken framför sig i Stockholms tingsrätt har Jonas ställt upp två olika diplom från arbetsmiljöutbildningar han genomgått.

När det gäller de obetalda försäkringspremierna, säger han att han tycker att rättegången är fel forum att ta upp detta i.

Tidigare under hösten har ytterligare 19 före detta assistenter stämt bolaget. Då har Jonas inte ens dykt upp till rättegångarna, vilket inneburit att han förlorat mål­en. Totalt har Simplify AB dömts för att ha betalat ut för lite lön till 25 assistenter. I några fall har han även fått betala skadestånd.

Totalt, bortsett från rättegångskostnader och ränta, ska Simplify AB betala 469  738 kronor till sina före detta anställda.

Men de otillåtna löneavdragen är inte de enda problem som funnits på Simplify. Assistenter berättar att Jonas får vredes­utbrott, talar nedsättande till dem och låt­er dem utföra onödiga arbetsuppgifter. 

Gunilla Carlsson, även hon personlig assistent hos Jonas, berättar att han kunde vara väldigt aggressiv, på gränsen till våldsam.

– Till slut började jag gråta. Han knäckte mig totalt. Jag hade mardrömmar länge efteråt, säger hon.

Många jobbar bara något arbetspass, få står ut längre än några månader. Linda Blomqvist såg många, mest tjejer, komma och gå under de fyra månader hon arbet­ ade där. 

 

LÄS OCKSÅ: Kommunal: Dålig insyn är problemet

 

Jonas förbjöd sina anställda att prata med varandra, även när de jobbade tillsammans. En dag skulle Linda Blomqvist bli avlöst av en annan assistent när Jonas var på ett möte.

– Den här tjejen kommer in och säger att hon vill fråga mig en sak. Hon har jobbat där mycket längre så jag tänkte att hon kanske ville testa min lojalitet. Men hon ser helt knäckt ut, och så brister hon ut i gråt och frågar ”Är han lika hemsk mot dig som han är mot mig?”

Linda svarade något undvikande. Men det är ett möte som har stannat kvar i minnet.

– Jag såg aldrig henne mer. Jag fick höra ett tag senare att hon slutat. Men jag glömmer aldrig hennes min. Det var en sådan grej som var stark för mig när jag valde att kontakta facket.

Kort efter att Linda kontaktat Kommunal fick hon sparken. ”Bristande personkemi” var motiveringen, som meddelades på ett överräckt papper strax innan ett arbetspass var slut. Men hon är övertygad om att det berodde på att hon gått till facket. 

– Det var en befrielse att sluta, men jag blev samtidigt jätteledsen. Jag hade gjort allt för den här människan. Svalt så mycket skit. Jag behandlade honom med respekt från första till sista dagen, trots att jag blev så förnedrad. Så det gjorde ont i mig.

I slutet på januari 2012 skulle Linda få sin slutlön. Då fattades det 10  000 kronor. Hon fick bara ut några tusen och fick låna pengar av sin mamma för att klara hyran och räkningarna. När vi träffas längtar hon efter upprättelse. 

– Jag vill ha det jag har slitit för. Jag ska ha pengarna och jag har väntat på den här dagen länge. 

”Han skäller ut assistenter. Folk står i trappuppgången och gråter. Han har förbjudit oss att prata om honom med assistansanordnaren.”

I februari 2015 drog Inspektionen för vård och omsorg, IVO, in Simplify AB:s tillstånd för att bedriva assistans. Anledningen var dels att så många assistenter vittnat om obetalda löner, dels att ekonomin i företaget misskötts. Bolaget hade haft återkommande skulder till Kronofogden och flera gånger inte betalat skatter och sociala avgifter i tid. 

Sedan tillståndet drogs in har Jonas köpt assistans av andra assistansanordnare, som de flesta assistansberättig­ade gör. Det betyder att han inte längre är arbetsgivare och inte sköter löneutbetalningarna. Under 2015 hade han flera olika assistansanordnare. 

Vi sitter i bilen utanför Jonas bostad, det är december månad, lite småkyligt i luften, men ingen snö. Plötsligt dyker en person upp som går med bestämda steg mot Jonas bostad. En personlig assistent. Vi ställer några frågor om hur arbetsmiljön ser ut nu, efter rättsprocessen. Arbetsgivaren är den ideella föreningen Stil, får vi veta. Det är en stor assistansanordnare med 1  500 anställda.

Assistenten berättar att de otillåtna löneavdragen har upphört, men att det mesta annars är sig likt.

– Han skäller ut assistenter. Folk står i trappuppgången och gråter. Han har förbjudit oss att prata om honom med assistansanordnaren, vi får inte säga någonting. Jag har ingen relation alls till arbetsgivaren, berättar den anställde som vill vara anonym.

Några månader senare har även denna assistent slutat sin anställning.

 

LEDARE: Den privata assistansens baksida

 

I april sitter vi där igen och väntar, en ganska nyanställd assistent ska gå på sitt pass. Problemen vi beskriver känner inte asisstenten igen, utan säger att det fungerar bra.

Den anställde tycks inte känna till den rättsprocess som pågått flera år mot Jonas och hans företag. 

Vittnesmålen genom åren om usel arbetsmiljö är många. Jonas företag har bedömts att vara olämpligt att bedriva assistans och dömts i tingsrätten. Trots det fungerar han i praktiken fortfarande som arbetsgivare, och arbetsledare är han fortfarande. Anledningen till det är att den assistansberättigades rätt att bestämma över sin egen assistans är så stark. Det är ett av fundamenten i lagen som reglerar assistans, LSS. Men det här starka skyddet för assistansberättigade står ibland i konflikt med arbetsmiljön. Det visar sig också i kollektivavtalet där den anställde har mycket kort uppsägningstid.

Den nuvarande assistansanordnaren Stil lägger stor vikt vid att den assistansberättigade är arbetsledare åt sina assistenter och inte brukare eller kund i ett assistansbolag. Så länge ingen slår larm litar Stil på att det fungerar bra, och de gör ingen bakgrundskontroll om arbetsledarna är lämpliga chefer.

Juristen Robert Sjunnebo på LO-TCO Rättsskydd, som har drivit assistenternas fall mot Simplify, menar att det här är ett exempel på hur illa det kan gå när assistansberättigade själva är arbetsgivare. För Linda Blomqvist står det klart vad hon tycker om den saken.

 – Jag tycker inte att man ska blanda ihop det. Någonstans måste det kontrolleras hur din personal mår, och det är inte upp till brukaren själv att göra den bedömningen. Det finns ju fina människor som kan vara arbetsgivare, men det finns för lite kontroll.

Kommunalarbetaren har vid upprep­ade tillfällen gett Jonas möjlighet att kommentera det vi skrivit om, men han har avböjt.