Berätta vad du gjort!

– Jag var intresserad av både demenssjukdom och konst redan tidigare. Dels för att jag har målat mycket själv och dels för att jag har jobbat som undersköterska och vårdbiträde på olika demensboenden. Det jag ville se var om de hade andra förmågor kvar, trots att de tappat en del kognitiva förmågor.

Hur gjorde du då?

– Först fick de måla en gång när jag satt med dem och gav väldigt tydliga instruktioner. Vid ett senare tillfälle sa jag att de fick måla vad de ville. Jag ville se hur de hanterade konstnärlig frihet. Det visade sig att de målade mycket längre tid och använde en större yta av canvasduken när de fick den friheten.

Vad tyder det på?

– Jag vågar inte dra för stora slutsatser av det, men det tyder i alla fall på att de har större kapacitet till sådana här aktivitet än vad man kanske har trott. Man kan ibland få uppfattningen om att man måste styra väldigt mycket, men det som var mest överraskande var att de målade så fantastiskt mycket när de fick fria händer. De blev också väldigt glada och stolta. De kom igång och började prata om vad de målade och i och med det började de också prata om sina barndoms hus till exempel.

Hur kan de som jobbar med dementa använda sig av det här?

– De ska inte vara så rädda för att prova. Det värsta som kan hända är att personen i fråga inte vill eller kan. Och det kostar väldigt lite. Man behöver bara lite färg och någonting att måla på, och ett engagemang och intresse för personen som målar. Det skulle vara en dröm om demenssjuka kanske en gång i veckan kunde göra något sådant.

 

Så målade de dementa

 


Med instruktion.

 


Utan instruktion.