När någon dör blir det grejer över. En hel bostad full av saker efterlämnas och det är svårt att veta vad man ska göra av allt. Sakerna ligger kvar i väntan på sin ägare, på den som skulle använda dem, se, njuta, leva med dem. 

Men tiden som det skulle göras på är förbrukad. De saker vi har och de minnen vi förknippar med dem finns aldrig för någon annan. Det är något att ta med sig när vi fortsätter konsumera och samla. Alla dessa överfyllda förråd och garderober, vad ska vi ha allting till? 

I hemtjänsten blir andras hem ibland nästan som mitt eget. Efter att ha arbetat hos en omsorgstagare i flera år vet jag i vilket hörn dammet alltid samlas eller var den fina saxen förvaras. Och jag vet vad som är viktigt för just den människan som bor där. 

”Akta lampan”, sa den gamla damen som snart skulle dö. Varenda gång vi sågs upprepade hon orden. Lampan såg sliten ut, men för henne var den det finaste som fanns, det enda som fanns kvar från föräldrahemmet, från barndomen, från en förfluten tid. Så jag aktade lampan, jag ställde den så att hon såg den från sängen, såg dess rosatonade ljus genom en tunn lampskärm som liksom damen blev skörare för varje år. 

Ett tag efter hennes död tömdes lägenheten. Anhöriga röjde ur den fort, som om de ville bli av med allt med en gång. På asfalten utanför det stora höghuset låg lampan, trasig och ensam vid sidan av en hög med annat som skulle slängas. Ingen verkade kännas vid den, och det skar till i hjärtat av att den vördade ägodelen nu inte betydde något längre.  

Men jag minns. Jag minns damen och hennes lampa. Jag minns så många andra människor jag träffat i mitt arbete, deras berättelser, deras liv och deras ägodelar. Ingenting finns kvar, men jag minns ändå. Och vi gör oss en otjänst genom att tro att sakerna i sig är det som är viktigt, när det är minnet de bär med sig som har störst betydelse. 

Jag som alltid sparade allting rensar nu. Bland mina saker, bland de dödas. Jag slänger, städar, sorterar, ger bort och slänger lite till. De ägodelar vi har är bara betydelsefulla så länge vi lever med dem. När vi är färdiga är de färdiga. Var sak har sin tid, tillsammans med sin ägare. Gott så, tänker jag och fortsätter slänga sådant som jag aldrig vill att mina efterlevande ska behöva spara eller slänga efter mig.   

 

PS: Via internet är det lätt att hitta nya ägare till det du inte vill ha, så det finns ingenting att skylla på, tvärtom: När du rensar ditt hem gör du inte bara dig själv utan även någon annan glad!