Agneta Klingspor utforskar åldrandet

Hon är bestämd, precis som jag förväntat mig. Till KA:s fotograf säger hon: ”Inga närbilder. Jag är 70 nu, det är slut med det”. Sedan plockar hon fram sina mönstrade solglasögon, det är också redan bestämt, och ett par lila handskar. Det ska vara just de lila, inte de gröna. Myrornafynden är många.

Jag tror att jag har min bild klar av Agneta Klingspor, kvinnan från flera av hennes böcker, den bittra och roliga samhällskritikern. Men bokjaget är ett annat jag även om många likheter finns. Jag yppar ingenting privat, säger Agneta. Men när hon börjar förarga sig över SL:s biljettsystem blandar jag ihop jagen igen.

– Då har jag lyckats. Det ska vara så nära som möjligt. Det ska kännas som att jag sitter bredvid läsaren.

I den nya boken, ”Går det åt helvete ska jag ändå dö”, ville Agneta tona ner samhällskritiken. Den är skriven i samma reflekterande stil som ”Går det åt helvete är jag ändå född” från 2006, en kritisk berättelse om samtiden. Agneta har skrivit en massa artiklar i Expressen genom åren och ofta gett sig in i debatter. Men nu är det skönt att slippa. Nya boken handlar om åldrande, om en kropp i förändring, om att glömma saker. Men ilskan finns glimtvis, bokens Fru M blir arg på rika människor, på att inte kunna köpa bussbiljett på ett enkelt sätt.

– Jag var intresserad av åldrandeprocessen, när allt går tillbaka. Det är inte kul. Varje ålderstecken är ju ett tecken på död.

”Jag ångrar ingenting men nu när jag är 70 inser jag mina val.”

Agneta slår fast att det är hennes sista bok. Den var svår att skriva, hon har börjat glömma även ord och fick ringa en vän för att fråga efter orden hon sökte. På diskbänken ligger lappar med allt som ska kommas ihåg, precis som i boken. Annat i lägenheten andas lekfullhet. Vackra fåglar från loppis, dockhuvuden, en dockhusstol på en spik i duschen. Vårluften fyller rummet genom den öppna balkongdörren, med utsikt mot Vitabergsparken i Stockholm. Agneta bor själv. Liksom Fru M har hon valt bort familj för att kunna skriva. Hon vill inte bli störd.

– Varje val man gör får konsekvenser och det förstår man när man blir gammal. Tänk om något händer mig, vem skulle skicka efter ambulans? Då dör jag, säger Agneta enkelt och skrattar, vilket hon ofta gör.

– Jag ångrar ingenting men nu när jag är 70 inser jag mina val.

Vi måste prata om sex. Agneta Klingspor skriver om erotik som få andra författare, den har en självklar plats i hennes böcker och känns aldrig obekväm.

– Jag vill ha något erotiskt i varje bok för det piggar upp. Det är jätteviktigt i människors liv. Det är svårt att skriva om erotik och politik men jag är hyfsat bra på det för jag har övat.

”Jag försökte politiskt motivera vad jag skrivit men de i rörelsen tyckte att det var för borgerligt och privat.”

På 70-talet debuterade Agneta med att ge ut sina dagböcker. Det var den tiden, det var bara att hänga på, säger hon och nämner feministiska författare som Suzanne Brøgger och Erica Jong, som för övrigt är aktuell med boken ”Rädd att dö”.

– Jag var väldigt politisk, det skulle vara revolution och sådant. Jag försökte politiskt motivera vad jag skrivit men de i rörelsen tyckte att det var för borgerligt och privat. Pappa sa ”du är inte min dotter längre”. Det var hårda bud. Men ska man vara författare så får det vara hårda bud.

Häromåret gavs Agnetas dagböcker ut på nytt och hon använder själv ordet klassiker. Boken skildrar ett liv från 60-tal till 00-tal. Jag frågar vad hon tycker om den uppmärksamhet som Karl Ove Knausgård fått för sitt självutlämnande mastodontverk. Fantastiskt, säger hon.

– Men ingen recensent kopplar det till alla kvinnor som gick före honom på 70-talet. Hade inte vi kommit ut så hade han kanske inte gjort det heller.

Dagen efter vårt möte ska Agnetas bok recenseras. Hon bävar för att bli bedömd, ”jag är för gammal för det”. Jag är övertygad om att det går åt helvete, skriver hon på Facebook. Men med facit (morgontidning) i hand dagen därpå ser jag att än har det inte alls gått åt helvete för Agneta Klingspor.