Miriam och Filip har lämnat Sverige och flyttat till Sicilien. Han är konstnär och hon är föräldraledig läkare. Han tillbringar långa dagar i ateljén medan hon tar hand om deras gemensamma dotter Olivia. Hon röker och dricker för mycket gin. Han arbetar långa dagar och verkar omedveten om hur det påverkar familjen.
När vi möter dem är det vår och paret isolerar sig i sitt vackra men otillgängliga hus. Samtidigt som det blir alltmer spänt mellan dem, pågår livet därutanför med full kraft, men de tycks bägge märkligt omedvetna och ointresserade av allt annat än sig själva. Känslan av obehag finns där från första stund och ligger i detaljerna som det krossade glaset runt huset som ingen bryr sig om att plocka upp och i beskrivningen av mimosaträdet som makarna bråkar om (borde det huggas ner eller få vara kvar). Under tiden som de försöker komma fram till hur de ska göra med mimosaträdet, står det kvar och sprider sitt gulaktiga damm överallt.
Samtidigt som det blir allt varmare, krackelerar äktenskapet mer och mer. När Filips barndomsvän journalisten Ashkan och hans flickvän Erika hälsar på accelererar den obehagliga stämningen. Ashkan är till skillnad från Miriam och Filip väldigt engagerad i omvärlden och den pågående flyktingkrisen. Han diskuterar ämnet och Miriam blir illa berörd när han kallar hennes ointresse för vit melankoli. Sömnproblemen som Miriam har och hennes ständiga oro över dottern, gör samtidigt att hon ter sig alltmer märklig. När Filip och Ashkan ger sig av för att jobba några dagar, skadar sig Erika som är kvar i huset med Miriam. Miriam som är narkosläkare ger henne ett alldeles för starkt bedövningspreparat, något som visar sig få konsekvenser.
Språket är vackert och avskalat, här finns inga onödiga ord eller kapitel. Dock hade romanen vunnit på att överraska mer. Nu känner läsaren redan tidigt av en annalkande katastrof, och när den kommer känns det lite för förväntat.
