Alkoholen skadar innan livet börjat

KA I SYDAFRIKA.

Tiyan Pietersen ser ut som de andra skolbarn­en i Groenberg, men han är inte riktigt som dem. Han rör sig långsamt och trots att han är tolv år gammal är han lika kort som åttaåringarna. 

– Men alla älskar honom i skolan och han älskar att vara där, säger hans mamma Raqel Pietersen.

Hon har tagit en paus från arbetet på gården där man producerar torkad frukt. Novembersolen är het och vi drar oss undan till skuggan under ett träd. Hon ler när hon berättar om Tiyan. Tills vi frågar om hans framtid. 

– Han har svårt att hänga med i böckerna, säger hon och skakar på huvudet.

Hon vet inte hur han ska klara sig på egen hand. Tiyan har fetalt alkoholsyndrom. En utvecklingsstörning som kan drabba barn om mamman dricker alkohol under graviditeten. Ofta blir barnen kortväxta och hjärnan fungerar sämre. Sydafrika är ett av de länder där det finns flest fall i världen. Det var länge tradition att lantarbetare fick en del av lönen från bönderna i vin. I dag är det förbjudet, men kulturen med beroendet finns kvar och på många gård­ar är det lätt att få tag på billigt vin.

– Jag fick veta av doktorn att jag var gravid när jag var i andra månaden. Då var det för sent, jag hade druckit under hela tiden. När han föddes var han så liten, så liten.

Hon vänder sig bort. Tårarna rinner stilla längs kinderna. Raquel är 52 år.  Hon är lantarbetare men har inget fast jobb. Hon arbetar när hon kan och får runt 100 rand per dag, ungef­är 55 kronor, i lön. Det räcker knappt till mat­en. 

– Jag drack för att glömma, men jag slutade när jag förstod att det var dåligt för barnet, säger hon innan hon går tillbaka till fruktsorteringen.

LÄS OCKSÅ: Lantarbetare slåss för bättre villkor

Från huset där Raqel bor ser man skolan. Det är en byskola för låg- och mellanstadiebarn där de allra flesta av de 94 eleverna är barn till lantarbetare från gårdarna runt omkring. Rektorn Cecil Drivers har just vaktat en klass som skrivit nationella prov när han sätter sig vid sitt stora mörka skrivbord. Han slår ner blicken och drar handen över dammet på bordsskivan. Tålmodigt börjar han förklara varför eleverna här har svårt att klara undervisningstempot som det sydafrikanska skolverket kräver.

– Tiyan är inte den enda som behöver extra stöd. En fjärdedel av våra elever har olika grader av alkoholskador. Men också de barn som inte är skadade behöver stöd. 

Han berättar om helgerna när föräldrarna super sig fulla. Om barnen som tvingas uppleva sådant inget barn ska behöva vara med om. 

– I ett rum kan det bo åtta familjemedlemmar och där händer allt. Missbruk, sex och våld. En del barn dricker ölslattar för att döva hungern. 

Utanför rektor Cecil Drivers öppna dörr fylls gårdsplanen snabbt med elever i olika åldrar. De kommer från köket och balanserar på vita plasttallrikar fyllda med majsgröt. Många sydafrikanska skolor har inte skolmat, men här ger staten ekonomiskt stöd till frukost och lunch för att många elever är fattiga. De flesta sätter sig och äter där det finns skugga. Några stannar i köket med kocken Tina Steyn.  

– Den här majsgröten gör gott i magen. De håller sig mätta länge, säger hon och stryker sig över magen med en nöjd grymtning.

Köket är skolans hjärta. Barnen trivs här. Så bra att det till och med finns skolbänkar i köket.

– Jag tycker om att undervisa och är det någon som inte klarar att hänga med i klassen så säger jag till lärarna att skicka ut dem till mig, säger Tina Steyn.

Att hjälpa byns barn att klara sig genom skolan handlar om mycket mer än vad som händer på lektionerna. Rektorn menar att det på det sättet är mer en institution som vårdar än en som ger undervisning. 

– Men vi kan bara hjälpa dem till en viss gräns i skolan. Om vi kan förbättra deras levnadsvillkor hemma så kan vi förändra något på riktigt, säger Cecil Drivers, som undervisar föräldrar vissa kvällar för att de ska kunna läsa läxor med barnen.

När vi frågar honom om arbetsgivarens ansvar, blir svaret försiktigt. Visst finns det gårdsägare som förser arbetarna med alkohol, men de flesta vill få bort vinet och ölen från arbetarlängorna.

– Det var gårdsägarna som en gång skapade den här kulturen. Men föräldrarna måste lära sig att barnen är deras ansvar, att barnen har ett
värde. 

”Om arbetarna är fulla så bryr de sig inte om att organisera sig fackligt eller strejka för bättre villkor.”

Leslie Gordon, professor i offentlig hälsa vid universitetet i Capetown, nickar instämmande när vi berättar om den vardag vi mött i Groenberg. Han har forskat om de alkoholskadade barnen och säg­er att det enda som kan rädda arbetarna från missbruket som förstör generationer, är självkänsla. 

– Om de kan utbilda sig och kan lära sig känna ett ansvar för sitt liv så kan de också hitta en styrka i det, säger han. Men tillägger snabbt att skulden historiskt vilar tungt på arbetsgivarna.

Trots att det blev olagligt redan 1961, tillämpade var tionde vingård så sent som 1992 fortfarande systemet att delvis betala arbetarna i vin. Des­utom var och är det billiga vinet som de ofta dricker av dålig kvalitet och kan till och med vara farligt. Tester som Leslie Gordons forskarteam har gjort visar att de femliters-påsar, så kallade pop sucks, som såldes till arbetarna tidigare, innehöll rester av arsenik, metall och plast. 

– Då förbjöds pop suck, men tillverkarna bytte bara förpackning, säger Leslie Gordon. 

I dag finns det arbetsgivare som arbetar för att få bort alkoholmissbruket, bland annat genom att alkoholtesta arbetarna och förbjuda shebeens, lokala pubar, vid arbetarnas bostäder. Men gårdar som lyckas bryr sig inte om hur det ser ut på andra gårdar, menar Gordon. Ur ett svenskt perspektiv är det svårt att förstå att en arbetsgivare skulle acceptera att anställda kom berusade till jobbet. Leslie Gordon menar att det handlar om kontroll.

– Om arbetarna är fulla så bryr de sig inte om att organisera sig fackligt eller strejka för bättre villkor.

Philip Bow är vd för Vinpro, en organisation som representerar den Sydafrikanska vinindustrin. Han säger att arbetsgivarna satsar mycket pengar i sociala projekt för att förbättra levnadsvillkoren för arbetarna och även utbildar om faran med att dricka under graviditeteten. Att arbetare tillåts vara fulla på jobbet har han aldrig hört talas om.

– Vinindustrin tar så stort ansvar som vi kan. Men det är svårt att göra något åt de tusentals olagliga shebeens (bypubar) som säljer billigt alkohol.

”Mammorna kommer ibland till skolan på morgonen med sina små barn på armen och är fort­farande fulla. Jag förstår dem inte.”

Hemma hos Tina Steyn är det skön skugga under terrassens plåttak. Termometern visar 31 grader och ett tiotal barn leker runt oss. Vi sitter och pratar på varsin upp- och nedvänd ölback. Tina är lite av en socialarbetare på eget initiativ.  Hon slutar sitt kockjobb när lunchdisken är klar varje dag och efter skolan går flera barn hem till henne tills föräldrarna kommer från sina jobb på gårdarna.

Några av barnen som har det extra besvärligt hemma har till och med flyttat in hos familjen.  

– Jag tycker om att ha dem runt mig. Jag brukar se till att de får lite i magen också, säger hon.

Tina och hennes man har fyra egna barn. Den yngsta av dem, femtonåriga Adriana, är adopterad. Precis som Tiyan Pietersen har hon fetalt alkoholsyndrom (FAS). 

– Adriana var en sådan liten söt prinsessa. När hennes mamma mördades gick jag hem till hennes pappa och sa att jag vill ta hand om henne. 

Redan då visste Tina att flickan skulle behöva mycket kärlek och tålamod.

– Hon har varit tvungen att gå om varje årskurs. 

När lantarbetarnas drickande kommer på tal svartnar Tinas ögon. 

– Mammorna kommer ibland till skolan på morgonen med sina små barn på armen och är fort­farande fulla. Jag förstår dem inte. Hur kan de välja att dricka när de vet att de skadar sina barn? 

Hon frågar fast hon själv vet hur svårt det är att bryta beroendet. De 15 första åren i deras äktenskap drack hennes man. Han slog både henne och barnen. 

– Jag var livrädd. Jag sa åt honom att han måste sluta och ville verkligen skiljas. Jag ville inte ha det där livet.

Det gick så långt att en av döttrarna var nära att döda honom.

– Hon var en stark tonåring och hatade honom. En dag var hon på väg att slänga en tung motor över honom. 

Det var efter den händelsen allt vände. 

– Vi gick i äktenskapsrådgivning. I dag dricker ingen av oss alkohol längre och han är mannen jag vill ha igen. 

Klockan närmar sig fem på eftermiddagen och lantarbetarna börjar komma hem. Raqel Pietersen bor med sin man, Tiyan och hans två bröder i ett av de första husen i byn som ligger vägg i vägg med byns sheebeen. 

I köket är det nästan tomt. Knappt mer än en diskbänk, en vattenkokare och en plaststol. Familjen del­ar på ett sovrum. I det tredje rummet, toaletten, sover en annan lantarbetare. 

På tisdag nästa vecka kommer Raqel och hennes familj att bli vräkta, berättar Tina Steyn som oroar sig för vart de ska ta vägen. Raqel nickar snyftande.

– De ska slänga ut mig. Min son som jobbade här förut och fick hyra huset har inte betalat hyran. Nu vet vi inte vart vi ska ta vägen. 

En egen bostad är det hon drömmer om mest av allt. Vägen dit är osäker och lång.

När vi lämnar byn säger Tina att hon på något sätt kan förstå dem som dricker.

– En flaska vin kostar 16 rand (åtta kronor). Det är en billig genväg till att glömma. 

Fotnot: Kommunalarbetarens reportrar Helena Gunnarsson och Pernilla Josefsson har gjort en reportageresa till Sydafrika med hjälp av ett stipendium från Union to Union (före detta LO-TCO biståndsnämnd). Detta är det andra reportaget av tre. Missa inte nästa del som handlar om hushållsanställdas kamp för bra arbetsvillkor.