Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström debuterar som romanförfattare med en diktroman i Märta Tikkanens anda (”Århundradets kärlekssaga” 1978). Det är dialogen mellan ”hon” och ”han” i ett äktenskap som tar sina sista tunga andetag.
Han kallar henne fitta och säger att mannen är överlägsen kvinnan. Hon säger att han slår och kränker henne och levererar de smarta replikerna. Det är svårt att inte höra Ebba Witt-Brattströms, som skilt sig från akademiledamoten Horace Engdahl, röst för sitt inre och jag stelnar till vid formuleringar som:
”Jag var i bästa fall ditt bollblank.
En förstklassig serviceinrättning.
Min skuldbörda är enorm.
Hur många systrar har jag lurat?”
Författaren strösslar friskt med citat från litteraturhistorien, ibland ger de krydda åt berättelsen men oftare är de i vägen. Ibland glimrar berättelsen till och i sina bästa stunder är den vass, rolig och tragisk. I sina sämsta är den övertydlig och tjatig, särskilt ”hans” otidsenliga dravel, han framstår knappast som verklig. Mot slutet är boken som bäst då paret resonerar och inte bara anklagar varandra.
