Katja Petrowskaja är en av flera andra och tredje generationens överlevare som berättar om sin släkt under förintelsen. Det som skiljer hennes bok från andra i samma genre är att hon tillåter sig att blanda fakta och namn på släktingar som levt, med mer skönlitterära betraktelser av hur det skulle ha kunna varit.
Det hade kunnat bli väldigt konstigt men fungerar jättebra för att Petrowskaja gör det så ärligt och rakt även när hon beskriver sig själv. Det blir ett sökande efter röster och människor som inte längre finns, men som en gång betytt mycket för så många. Det är naket och vackert, det är sorgligt och skrämmande. En roman som berör och en ovanligt stark debutant.
