”Zigenerska” kom ut första gången 1963, samma år som Marthin Luther King stod nedanför Lincoln-monumentet i Washington och yttrade orden I have a dream. Den amerikanska medborgarrättsrörelsen, som krävde lika rättigheter för alla oavsett hudfärg, hade ett stort stöd i Sverige. Tidsandan påverkade Katarina Taikon. Hon såg att många av dem som ivrigt stödde Kings kamp i USA inte brydde sig om hur det såg ut här hemma. ”Zigenerska” var till dem.
Katarina Taikon skriver sida upp och sida ner om romernas utsatthet med ord fyllda av den glöd som man bara känner när man varit med om något själv. Hon berättar om sina egna möten med människor som, när de får veta att hon är rom, kastar ut henne från restauranger, hindrar henne från att komma till skolan och hennes familj hela tiden tvingas flytta. Hon skriver om hur dålig hälsa man får av att bo i tält på vintern och lägger fram statistik på hur svårt romer har att få jobb. Trots det är ”Zigenerska” skriven utan ilska mot dem som utsatt romerna. Hon vill inte straffa någon utan vill ändra kulturen som förtrycker romer. ”Zigenerska” är en debattbok med huvudmålet är att få rätt till utbildning och bostäder för de 900 romer som bodde i Sverige.
Den enda hon ger sig på personligen är Ivar Lo-Johansson. Det gör hon för att han sågs som expert på romsk kultur. Han som kämpat för statarnas rättigheter till egna hem och skolor såg det som viktigt att hindra romerna från att få samma rätt. Han var orolig att det skulle göra att romerna försvann. Taikon drar paralleller till apartheid och skriver ”Han vill att vi ska bo i ett slags reservat, som ett slags levande Skansenattraktion. Han tycks inte förstå att också vi vill leva som moderna människor […].”
Det är femtio år sedan ”Zigenerska” kom ut första gången. Trots det är nyutgåvan viktig läsning i dag när så många flyr och byter land. Den har skrämmande mycket att säga om rädslan vi människor har för möten med dem som inte lever som oss själva.
