”Facket måste leva som det lär”

Det som nyligen kommit fram om vad som utspelats i Kommunals ledning väcker hos många frågan om vad vi egentligen ska ha facket till. Skulle det vara bättre om inte ledningen hade helt andra förmåner än de vanliga medlemmarna? 

Frågan är intressant. En plattare och mer jämlik organisation skulle kanske av medlemmarna upplevas mer som deras ”egen” och därmed något att engagera sig i och för. Fler skulle då vara aktiva vilket skulle göra organisationen starkare.

Hur skulle man i så fall komma dit? Låt mig föreslå tre åtgärder: 

1. Alla som har ett fackligt förtroendeuppdrag på heltid, på förbunds-, avdelnings- och sektionsnivå, ska ha samma löne- och pensionsvillkor som fack-medlemmarna i övrigt. 

2. Alla förtroendevalda ska vara på sina ordinarie arbetsplatser två månader om året, i sina ordinarie funktioner. 

3. Alla förtroendevalda ska sitta högst två mandatperioder i sträck. Därefter ska de ha möjlighet att återgå till sina ordinarie arbetsplatser och funktioner.

En invändning mot sådana här förslag brukar vara att organisationen skulle förlora i kompetens och effektivitet. Det vill säga om de som företrädde den ständigt skulle bytas ut och behöva läras upp, för att strax efter att de blivit upplärda bytas ut. Facket skulle i så fall komma i ett allvarligt underläge gentemot motparten, arbetsgivaren.

Jag tror sådana kompetens- och effektivitetsförluster i stor utsträckning skulle kunna uppvägas genom det större engagemanget bland medlemmarna. Facket har ju tillgång till juridisk, ekonomisk och annan kompetens genom att det anställer specialister. 

Här måste man dock göra en markering: för att organisationen verkligen ska uppfattas som och vara jämlik och demokratisk, kan specialisterna inte ha löne- och pensionsvillkor som skiljer sig från fackmedlemmarnas. Man får utgå ifrån att specialisterna, som ju har valt att arbeta i en facklig organisation, omfattar dess värderingar och därmed också är beredda att dela dess villkor. Detsamma kan sägas om övriga anställda. I ombudsmännens fall borde det vara självklart.

De här åtgärderna skulle säkert svida hos många, men samtidigt ge facket ett enormt genomslag prestigemässigt. Se här en organisation som lever som den lär! I arbetarrörelsens barndom fanns en dröm om det klasslösa samhället. Facket, i det här fallet Kommunal, skulle i så fall kunna visa vägen dit.

Men ingenting förändras av sig självt och därför är medlemmarnas engagemang grundläggande. Så det hänger som alltid på dig, och mig, om det som här skisserats någonsin ska bli verklighet.

Anders Brändström