Hur kom det sig att du började skriva poesi? 

– ”Dödens korridor” var en av de allra första dikterna jag skrev. Det var en tuff period på jobbet med många dödsfall. I efterhand har jag insett att skrivandet var ett sätt att bearbeta det som hände, jag hade aldrig sett en död människa innan. Det finns en risk att bli avtrubbad av mitt jobb, och det vill jag inte. Poesin var ett sätt att bearbeta känslor som rördes upp. 

Dina dikter handlar mycket om livets svårare sidor. Tror du att det kan vara obekvämt för vissa att läsa dem? 

– Kanske, men det är synd att vi inte ska prata om allvarliga saker, utan bara köra igenom vardagen. Jag tror att vi mår bra av att lufta sådana tankar. 

En av dikterna jag fastnade för var dikten ”Tidlöst”, berätta mer om den! 

– Den handlar om en 100-årig kvinna som ville dricka whisky på nätterna. Men det gick aldrig att blanda whiskyn så att det blev rätt styrka, antingen blev den för stark eller för svag. Hon hade en sådan auktoritet, trots sin ålder. Det var fint, jag fick syn på den unga människan där bakom. 

Kommer du att fortsätta skriva? 

– Jag måste fortsätta skriva, det har blivit en del av mig. Skrivandet är som ett kartritande, jag har hittat nya sidor hos mig själv och blivit mer ödmjuk. Det har förändrat mig som människa.